Georg Henrik von Wright och vänskapen

Bild: Hans Paul

Vad vill det egentligen säga att vara bra på vänskap?

Och vad vill det säga att inte vara det?

Frågorna aktualiseras nu, möjligen smått oväntat, genom firandet av hundraårsminnet av von Wrights födelse för i den nyutkomna Georg Henrik von Wrights Book of Friends medverkar filosofen Thomas Wallgren – som blev bekant med sin stora förebild redan som tonåring – och han skriver: "Han sa att han inte hade varit särskilt bra på vänskap – i motsats (som jag förstod det) till de framgångar han rönt i sitt professionella liv."

Intressant nog upprepar Wallgren här ett resonemang från en artikel som publicerades 2005. I en fotnot till bidraget i vänboken berättar han att han då kontaktades av Georg Henriks änka Elisabeth som omöjligt kunde tro att hennes man sagt så: "Hon var säker på att han inte bara hade en stor förmåga till vänskap utan också visste det själv och var glad åt det."

Liknande invändningar framförde en amerikansk filosof, Fred Stoutland.

När Wallgren nu framhärdar beror det på att han läst von Wrights brevväxling med Göran Schildt, utgiven under titeln En livslång vänskap och särskilt fäst sig vid de brev i vilka von Wright skriver om en ungdomsvän och kollega, Max Söderman. Det brev Wallgren tar upp (av den 19 oktober 1947) är värt att citera fylligare än han själv gör. "De senaste veckorna har jag varit mycket nere", skriver von Wright.

"Min misär, och den närmaste orsaken till att jag skriver till dig just nu, är Södermans död. Han avled den 1 i denna månad på länssjukhuset i Åbo efter en helt kort akut sjukdom. Dödsorsaken var s.k. galopperande lungsot. Söderman var utan tvivel en av de människor som kommit mig närmast i livet. Om jag hade glömt det, så hade jag bara behövt läsa några av hans brev till mig från studieåren före kriget för att påminnas därom. Det ohyggliga är emellertid, att jag verkligen hade glömt det. Jag svek honom. Under tiden mellan min doktorsdisputation och min utnämning till professor såg jag honom nästan aldrig. Inte en enda gång var han hemma hos mig. Och vi bodde ändå i samma stad. "

von Wright drar sig till minnes Södermans problem – både ekonomiska och akademiska – och hans yttre förfall och frågar sig: "Varför stod jag honom inte bi i hans svårigheter, varför resignerade jag och lät vänskapens handslag slappna? Det finnes många förklaringar till mitt beteende men ingen ursäkt."

Det sista året av Södermans liv hade kontakten visserligen återupptagits, von Wright hade bjudit hem Söderman och hade hjälpt honom till en lärartjänst vid Åbo Akademi men han tyngs icke desto mindre av sin "obetalda vänskapsskuld". Den hade han gärna sonat genom att ge ut vännens efterlämnade papper men inga papper hittades.

Ja, vad ska man säga?

Vänskapen med just Söderman var särskilt asymmetrisk men asymmetriska var nog de flesta av von Wrights vänskaper. Det är möjligt att han hade för många vänner eller åtminstone att varje enskild vän kunde tycka att han hade för många andra. Schildt antyder något i den riktningen i ett brev han skrev 2001 efter att han läst memoarboken Mitt liv som jag minns det: han slogs av vännens "enormt förgrenade liv" av vilket han själv känt till bara "en liten sektor" och kallar honom en baddare på att utkora nästan alla människor han samarbetat med till 'vänner'. Han tillägger: "Att Du trots Dina otaliga andra engagement alltid ställt upp för möten och samtal med mig fyller mig med förundran och tacksamhet."

Hur många reflekterar i dag lika mycket över vänskap som Schildt och von Wright gjorde? Faktum är att också Schildt rannsakar sig själv: vänskapen med Georg Henrik hör till det värdefullaste livet gett honom, skriver han 1958, "och jag anklagar mig ofta för att jag sedan inte till fullo förmått ta emot och förvalta den gåvan."

Om nu von Wright verkligen uttryckt sig som Wallgren minns det tyder det hur som helst på att vänskap var viktig för honom, att han ställde höga krav på sig själv – krav som han inte kunde leva upp till? Den som aldrig själv slarvat med en vänskap må kasta första stenen.

Merete Mazzarella Författare

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning