Georg Henrik von Wright mellan upplysning och undergång

Det finns ingen uppenbar efterträdare, ingen samtida filosof eller akademiker med samma självklara auktoritet. Och skulle en sådan figur ens vara möjlig i dag, frågar Johan Strang med anledning av att det gått precis 100 år sedan Georg Henrik von Wright föddes.

I slutet av 1900-talet hade filosofen Georg Henrik von Wright (1916-2003) blivit något av en ikon i både Finland och Sverige. Helsingin Sanomat valde honom till Finlands främsta intellektuell i två repriser (1989 och 2002) och då Arbetarnas Bildningsförbund 1995 ordnade ett heldagsseminarium i Stockholm "om och med von Wright" visade sig salen som rymde 1 300 personer för liten.

Att en filosof, eller akademiker överlag, kunde väcka ett sådant intresse och en sådan respekt är inte helt lätt att begripa ur dagens perspektiv, och det blir knappast lättare om man läser de samtidskritiska böcker som uppståndelsen handlade om: Humanismen som livshållning (1978), Vetenskapen och förnuftet (1986) och Myten om framsteget (1993). Fenomenet von Wright måste förstås i relation till sin tid.

Böckerna karakteriserades av en spänning mellan å ena sidan en omutlig förnufts- och vetenskapstro, och å andra sidan en bekymrad varning för vetenskapens och teknologins problematiska verkningar för människan och miljön. Det var en spänning som präglade von Wrights tänkande genom hela hans liv, men den resonerade speciellt väl med 1980- och 90-talets gryende miljörörelse och med en vänster som under yuppieåldern i stigande grad hade börjat fästa uppmärksamhet vid den globala kapitalismens avigsidor, och som i kölvattnet av Vietnamkriget och oljekrisen hade övergett socialismens utvecklingsoptimism till fördel för en mera pessimistisk syn på möjligheten till det eviga framsteget.

Samtidigt appellerade von Wright också till en kulturkonservativ höger som såg honom som en representant för en klassisk men hotad bildningstradition. I sina memoarer menade von Wright att hans böcker retade framstegsoptimister inom industri, ekonomi och socialdemokrati, medan de vann sympatier hos både värdekonservativa och vänsterintellektuella. Själv var han mån om sin position som en oberoende intellektuell och undvek sådana kategoriseringar.

Böckerna väckte ett enormt intresse. I januari 1987 kritiserade sociologen Erik Allardt von Wright för att representera en farlig romantisk anti-teknologi och i finska medier blåstes det hela upp som en giganternas kamp. Samma vinter provocerade Vetenskapen och förnuftet en 19 inlägg lång debatt i Svenska Dagbladet, i vilken ledande politiker som Carl Bildt och Bengt Westerberg deltog.

von Wrights tankegångar var knappast sensationella. Både framstegskritiken och miljöfrågorna var bekanta teman. Men det var inte så mycket vad som sades, utan vem som sade det som väckte uppmärksamhet: det var ju landets och Nordens ledande filosof, som hade en enastående akademisk karriär bakom sig.

Filosofisk brobyggare

von Wright var bara 29 år gammal då han 1946 utnämndes till professor i filosofi vid Helsingfors universitet och det inflytande han kom att ha på finsk filosofi och vetenskap var enormt. Han var en av nyckelfigurerna som gjorde den analytiska filosofin till den dominerande riktningen i Finland och Finland till ett ledande land inom filosofin. De populära Den logiska empirismen (1943) och Logik, filosofi och språk (1957) fungerade länge som grundböcker vid de filosofiska institutionerna och han drog till sig flera begåvade elever (bland andra Jaakko Hintikka). Men von Wright drog sig heller inte från att verka i de akademiska kulisserna där han på olika sätt såg till att rättrogna filosofer prioriterades vid tjänstetillsättningar i både Finland och Sverige. 1961 valdes von Wright till ledamot av Finlands Akademi, som vid denna tid erbjöd generösa förhållanden till en liten grupp mycket framstående vetenskapsmän och konstnärer.

Sitt internationella anseende fick von Wright i första hand genom Ludwig Wittgenstein, som han lärde känna redan 1939 då han som ung doktorand reste till Cambridge. von Wright var en av de få personer som vann Wittgensteins förtroende som både kollega och vän, med resultatet att han inte bara blev Wittgensteins efterföljare som professor i Cambridge, utan också en av de fyra som hade ansvaret för den postuma utgivningen av den stora tänkarens efterlämnade skrifter.

von Wright influerades och inspirerades av Wittgenstein på många sätt. Men i motsats till många andra uppslukades han inte av Wittgensteins tankevärld utan behöll en självständig profil. Hans främsta egna bidrag till filosofin bestod av intressanta och i viss mån också banbrytande analyser av vårt moraliska språk. Han räknas ofta som grundläggare av den så kallade deontiska logiken som undersöker hur begrepp som förbud, plikt och tillåtelse förhåller sig till varandra. Själv såg han boken The Varieties of Goodness (1963), som analyserade begreppet "god", som sin bästa.

Hans andra riktigt stora bidrag till filosofin var boken Explanation and Understanding (1971) där han med hjälp av den tyska hermeneutiken försvarade humanvetenskapernas särställning på ett sätt som bröt med den analytiska filosofins traditionella naturvetenskapliga kunskapsideal. Boken trycktes i flera upplagor både i Tyskland och i den angloamerikanska världen, och i Finland blev "den analytiska hermeneutiken" ett ledande perspektiv inom bland annat sociologin och rättsvetenskapen.

von Wright var mycket lämpad för denna roll som brobyggare mellan den analytiska och kontinentala filosofin. Å ena sidan var den analytiska språkfilosofin hans akademiska hemmaplan, men å andra sidan hade han också som finländare uppvuxen under mellankrigstiden en solid bakgrund i tyskt tänkande och bildningstradition.

Den bekymrade positivisten

En nyckel för att förstå spänningarna och djupet hos von Wright är att läsa honom som en europeisk intellektuell i kölvattnet efter det andra världskriget. Som många andra akademiker tjänstgjorde von Wright på propagandainstitutionen Statens informationstjänst, och som svenskspråkig hade han specialuppdraget att skriva krönikor om Finland för svenska tidningar och tidskrifter. I vilken mån detta uppdrag låg bakom den ökända uppsatsen "Betraktelser om Europa" (1941) vet vi inte, men i den menade von Wright som bekant att endast en tysk seger i världskriget kunde rädda Europa från att slukas av en främmande världsdel.

Säkert är i varje fall att de lärdomar von Wright drog av andra världskriget skiljde sig från hur hans skandinaviska kolleger tänkte. Medan i synnerhet svenska filosofer kunde dra den självbelåtna slutsatsen att nazismen hade varit ett resultat av för mycket ideologi och för lite rationalitet och modernitet, var von Wright mer benägen till självrannsakan och såg katastrofen som ett uttryck för ett inneboende problem i vår västerländska civilisation. Han skrev om Spengler i Nya Argus (1951) och höll ett föredrag om "Humanismens förfall" (1946) för studenter i Helsingfors, där han likt tänkare som Hanna Arendt, Theodor Adorno eller Max Horkheimer menade att "den vetenskapliga moderniseringen hade haft ett ödesdigert inflytande på de värderingar som ligger till grund för den humanistiska livssynen".

De samtidskritiska böckerna från 1980- och 90-talet präglas av just dessa spänningar mellan analytisk och kontinental filosofi, och mellan en obotlig tro på förnuftet och vetenskaplig kunskap å ena sidan, och en bekymrad kritik av den blinda framstegsoptimismen å den andra sidan. Kanske var det så att dessa tankar blev aktuella på nytt när man i Europa kring kalla krigets slut började göra upp med sin historia. I synnerhet i Sverige, men också i Finland, representerade von Wright ett alternativ till den välfärds- och tillväxtspositivism som fortfarande dominerade den samhälleliga debatten.

Var är dagens intellektuella?

I dag kan man knappast säga att von Wright utgör någon central del av debatten i Europa, Norden eller ens Finland. Filosoferna vid Helsingfors universitet ordnade för en månad sedan ett jubileumsseminarium i von Wrights ära, men det var inte en eller två av mina kolleger som av misstag kallade det för "Wittgenstein-seminariet". von Wrights framstegskritiska böcker borde i sin tur vara högaktuella eftersom de problem och utmaningar som de pekar på bara accentuerats under 2000-talet – miljöhotet, tron på teknikens frälsning och de ökande klyftorna i samhället. Men bland de som bekymrar sig över dessa frågor i dag, är det inte många som läser von Wright. Hans böcker erbjuder inte dagens otåliga läsare några enkla svar, och tonen i böckerna känns kanske lite gammaldags, opersonlig och professoralt högtravande.

Det finns heller ingen uppenbar efterträdare till von Wright, ingen filosof eller akademiker med samma självklara auktoritet, och man kan fråga sig om en sådan figur ens skulle vara möjlig i dag. Samhällsdebatten har fragmenterats och olika grupper har sina egna hjältar, på gott och ont. Tidningarnas kultur- och debattsidor var länge en självklar arena för filosofer och andra human- och samhällsvetare. I dag vill ingen tidning publicera komplicerade akademiska texter, och universitetsvärldens belöningslogik gör att akademikerna prioriterar engelska specialtidskrifter framom det demokratiska uppdraget. De dominerande rösterna i samhällsdebatten hittar man inte längre på universiteten, utan på "all världens" tankesmedjor där de mot beställning producerar rapporter med entydiga politiska budskap. Den typ av akademiskt oberoende som von Wright med framgång appellerade till finns inte tillgänglig för dagens intellektuella som i stället förväntas sälja sin penna enligt marknadens logik.

Samtidigt kan man fråga sig om inte idealet om de intellektuellas oberoendeskap alltid varit en fantasiprodukt, eller i varje fall ett privilegium för ett fåtal välbesuttna män?

Allt var inte bättre förr. von Wright var trots sin kritik av myten om framsteget främmande för ett nostalgiskt bakåtblickande. I hans samtidskritik fungerade historia som ett verktyg för att förstå varifrån vi kommer och vart vi är på väg. von Wright är kanske inte längre en central del av vår samhällsdebatt, men det finns knappast något författarskap som är mera lämpligt om man vill förstå Finlands, Nordens och Europas 1900-tal.

Skribenten är bland annat filosof och, tillsammans med Thomas Wallgren, redaktör för boken "Tankens utåtvändhet - Georg Henrik von Wright som intellektuell" som utkommer på SLS i höst.

Johan Strang

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00