Genusvetenskap och nykonservatism

Det är nämligen solklart att projektet visar på problem i akademisk publiceringspraxis. Men det är långt ifrån klart att skribenterna lyckas sätta fingret på var problemen finns, än mindre hur de ska lösas.

I somras meddelade den ungerska regeringen att man kommer att strypa den statliga finansieringen av genusvetenskap. Ämnet undervisas på det statliga universitetet ELTE, samt på Central European University (CEU) som grundades av den amerikanska finansmannen George Soros i början av 90-talet, och har verkat i Budapest sedan 1993.

Reuters (14.8.2018) citerade Viktor Orbáns stabschef Gergely Gulyás som uttalade sig om reformens ideologiska motiv: "Den ungerska regeringen är av den klara uppfattningen att människor är födda som antingen män eller kvinnor. De kan leva sina liv som de finner bäst, men utöver det vill den ungerska staten inte spendera offentliga medel på utbildning på det här området."

Aktionen mot genusvetenskap är förstås bara en i raden av Orbáns nationalkonservativa reformer och kan ses som obetydlig i jämförelse med hanteringen av flyktingfrågan. Men det uttalade större målet är att göra slut på vad som ses som en liberal och vänsterorienterad era inom konst, utbildning och forskning. Partiet gör alltså ingen hemlighet av att det handlar om konservativ politisk styrning av universiteten.

Genusvetenskapens roll i helheten är intressant, eftersom det så tydligt är en ideologisk markering. Antalet examina i genusvetenskap vid de två universiteten är så liten att "omprioriteringen" inte har någon som helst ekonomisk betydelse. Det handlar uttryckligen om en maktdemonstration mot de liberala och progressiva värden som genusvetenskapen förkroppsligar: tanken att systematiska former av ojämlikhet kan och bör granskas med vetenskapliga medel.

En konflikt mellan nykonservativa nationalister och liberaler alltså?

Riktigt så enkelt är det inte. Genusvetenskapen har under hela sin korta historia blivit måltavla för olika typer av ideologiska utspel, inte bara från konservativt håll. I oktober uppenbarades en så kallad science hoax med genusvetenskap och nära relaterade forskningsfält som objekt.

En science hoax är en typ av akademiskt spratt som görs för att granska en vetenskaplig disciplins standardkrav. Man skriver en eller flera artiklar där man presenterar påhittade rön eller vetenskapligt ogrundade påståenden eller ett mishmash av meningslösa satser som "låter rätt", och försöker få dem publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Poängen är att testa hur bra den vetenskapliga sakkunniggranskningen fungerar, det vill säga om den lyckas filtrera ut icke-forskning före publikation.

Det aktuella sprattet utfördes av tidskriftsredaktören Helen Pluckrose, universitetsläraren Peter Boghossian och skribenten James Lindsay som under ett år massproducerade 20 artiklar i "genusvetenskap" och liknande, som de erbjöd till olika journaler, bland dem den feministiska filosofins kronjuvel Hypatia. Resultat var oroväckande: när sprattet uppdagades i förtid hade 6 av artiklarna blivit godkända för publicering, en av dem just i Hypatia. Skribenterna själva drar i tidskriften Aero Magazine (2.10.2018) långt gående slutsatser om genusforskningens akademiska standarder och påstår att man inom genusvetenskap och besläktade discipliner kan publicera vad som helst bara det är i enlighet med vad de ser som disciplinens ideologiska principer.

Det intressanta med den här trion är att de uttryckligen presenterar sig som liberaler, som värnar om god forskning i frågor som berör samhälleliga orättvisor. De tar också explicit avstånd från de populistiska högerkrafter som snabbt har visat stöd och intresse för deras projekt.

Många medier i USA och internationellt rapporterade nyheten i oktober och en del var mycket positiva till trions insats. Forskare, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap, har förhållit sig mera kritiska. Det är nämligen solklart att projektet visar på problem i akademisk publiceringspraxis. Men det är långt ifrån klart att skribenterna lyckas sätta fingret på var problemen finns, än mindre hur de ska lösas.

Pluckrose, Boghossian och Lindsay är alla aktiva kritiker av vad de kallar för socialkonstruktivism och postmodernism i samtida humaniora och samhällsvetenskap. Deras uttalade motiv är också att driva ut den postmodernt influerade genusvetenskapen ur universiteten. Men deras tidigare texter i ämnet visar på en svag förståelse av de tankeriktningar som de kritiserar, kombinerad med en starkt polariserad bild av förnuftiga liberaler mot postmoderna relativister. Motsättningen luktar 90-tal och ger ingen vidare representativ bild av nutida akademiska diskussioner.

Forskare som har engagerat sig i debatten har pekat på olika aspekter av akademiskt publicerande som inte är bekanta för en bred publik, men som är avgörande för en nykter bedömning av resultaten, bland annat följande:

Dagens universitetsrankningar och konkurrens om finansiering har lett till en allt större publiceringspress för forskare, vilket inbjuder såväl tidskrifter som forskare till att, ofta omedvetet, sänka ribban.

Sakkunniggranskning för journaler är obetalt arbete som utförs av forskare i alla karriärskeden. Det här innebär både tidspress och varierande sakkunskap hos granskarna.

Särskilt nya journaler inom nya discipliner har starka incentiv att bygga ut, publicera mera, samtidigt som man har tillgång till färre kompetenta granskare.

Det är heller ingen hemlighet för forskare att det publiceras mycket skräp också i helt respektabla journaler.

Dessutom ger projektet ingen som helst uppfattning om hur lätt eller svårt det skulle vara att göra samma trick inom andra vetenskaper.

Det är alltså intellektuellt oärligt att utlokalisera problemen till några få och små discipliner, även om de skulle vara särskilt drabbade.

Resultaten av sprattet är en väl befogad oro kring vetenskapligt publicerande, en del illa grundade men bekanta beskyllningar och en ny förbryllande allianslinje mellan konservativa nationalister och en viss typ av liberaler. Trots skillnader är genusvetenskapen nämligen för båda bara en symbol för ett förmodat större ont som ska drivas ut ur samhället.

Nora Hämäläinen forskare i filosofi

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08