Genusdoktrinen väcker alarmistiska idéer utifrån några enstaka fall

Bild: Wilfred Hildonen

Arpi och Wyndhamn läser min kolumn som sprungen ur den dogma de påstår finns i Sverige och där just genusvetenskap som en ideologi styr. Min kritik gentemot deras bok är däremot innehållslig.

Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn tolkar i sin insändare (HBL Debatt 18.7) min kolumn (HBL 9.7) som ett "förutsägbart" bevis på deras övergripande tes om en "genusdoktrin" som hotar vetenskapssamhället – och illustrerar därmed min poäng om en klaustrofobisk debatt. Alla har verkligen sina givna roller. Arpi och Wyndhamn läser min kolumn som sprungen ur den dogma de påstår finns i Sverige och där just genusvetenskap som en ideologi styr.

Min kritik gentemot deras bok är emellertid innehållslig och handlar om två saker. För det första välkomnar jag kritiken av politisk styrning av universitet, men kritiserar deras metod som lyfter fram en rad enskilda händelser men som inte gör närmare analyser av de olika kontexterna.

Jag vill exempelvis gärna veta om historiker-, litteraturvetar- eller samhällsvetarutbildningen ändrats radikalt, men dessvärre nöjer sig Genusdoktrinen med att väcka alarmistiska idéer utifrån några enstaka fall (där mycket kan visst ha gått fel). Efter att läst boken och författaren Lena Anderssons kolumn i Dagens Nyheter (DN 5.7) om "den statliga genusstyrningen" granskade jag alla aktuella kursplaner på min heminstitution vid Stockholms universitet – och upptäckte att inget väsentligen ändrats sedan 00-talet. På en filmvetenskaplig kurs med tio filmvisningar förekommer i regel en eller två filmer regisserade av kvinnor. Klassiskt bildningsideal står fast – med enstaka tematiska kurser om genus och postkolonial filmkultur. Inte heller universitetets policydokument tyder på någon radikal ändring sedan 2016. Men, märk väl, mina iakttagelser är anekdotiska och passerar inte som forskningsresultat.

Min andra invändning handlar om bokens bild av genusvetenskap som en doktrin. Myndigheterna och genuskonsulterna får stå för sina idéer, men på det akademiska fältet är och förblir kön och genus tvistefrågor. Genusforskare studerar historia, samhälle, kultur och konst för att förstå hur synen på kön och genus skapats, förändrats och bestridits. Sedan 1990-talet har riktningar som fenomenologi, intersektionalitetsbegreppet, posthumanism, nymaterialism och transteori i grunden utmanat den gamla "biologi eller kultur"-debatten som Genusdoktrinen väljer att återge som aktuell bild. Den bilden är osann men tjänar till att beskriva genusvetare (och med dem en stor del av forskare inom humaniora och samhällsvetenskaper) som icke-vetenskapliga "kreationister". Framför allt ignorerar bilden den växelverkan mellan humanvetenskaper och naturvetenskaper som vuxit allt starkare sedan 1990-talet både i Sverige och internationellt. Tvärtemot vad Genusdoktrinen låter förstå är det allt oftare just livsvetenskaper som inspirerat genusforskare att studera kön som fler än två.

Anu Koivunen Professor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Lahtismuseer erbjuder guldkantade skidminnen och radio- och tv-nostalgi

Mer läsning