Geniet kom ut ur glashuset

Magnus Lindberg stod kanske för säsongens bästa konsert i Åbo, resonerar recensenten.Bild: Saara Vuorjoki

Orkestern var ivrig och publiken klappade takten när Magnus Lindberg dirigerade en hel kväll i Åbo med egen och andras musik. Folke Forsman var på plats.

Klassiskt

Åbo Filharmoniska Orkester

Dirigent Magnus Lindberg, solist Kari Kriikku, klarinett. Ives, Hakola, Ligeti, Lindberg. Åbo konserthus 29.11.

Tonsättaren som ett ensamt geni i sitt glashus är ett rätt nytt fenomen. Mozart, Beethoven, Mendelssohn, för att inte tala om Gustav Mahler, var alla utövande musiker. Till och med Sibelius uppträdde som tolk av sina egna verk, ofta nervös och lite alkoholpåverkad. Men våra dagars tonsättare? Englund var pianist, Bergman dirigerade kör, men Heininen, Kokkonen, Sallinen, Saariaho med flera ser man aldrig på konsertestraden.

Magnus Lindberg, 60, som också uppträder som pianist, är av allt att döma autodidakt dirigent, men av orkestermusikernas reaktioner att döma lyckades han skapa positiv och funktionell kontakt med orkestern. Lindberg dirigerar utan taktpinne (använder ibland pekfingrarna) och strävar antagligen inte till personliga tolkningar utan nöjer sig med att förverkliga partituret.

Det meningsfulla och annorlunda programmet, som lockat en fulltalig publik, inleddes med Charles Ives pianissimouvertyr The Unanswered Question, där träblåsarnas svar är mera enigmatiska än trumpetens frågor. György Ligetis Melodien för orkester hör till samma musiksfär och förverkligades ömsint av Lindberg och Åbofilharmonikerna.

Publiken klappar takten

Konsertens pièce de résistance var egentligen två: Kimmo Hakolas Klarinettkonsert och Lindbergs Tempus fugit.

Hakolas Klarinettkonsert från 2001 är en stor solokonsert i fyra satser av vilka endast den andra är en långsam sats. Den inledande toccatan greppar genast musikens positiva atmosfär med svängiga rytmer och en stor, quasitvåstämmig solokadens. Efter den andra satsens, Hidden Songs, vackra och traditionellt skrivna, lite melankoliska cantilena, tar musiken en ny riktning.

Tredje satsen, Allegro Farara, har en folkloristisk nyans med starkt synkoperade rytmer. En show börjar med att trumslagaren artigt bugande tar sin plats bland handtrummorna som han behandlar utantill. Sedan går konsertens solist Kari Kriikku helt plötsligt ut och orkestern stämmer upp ett långt mellanspel som slutar i ett gräl i orkestern. Kriikku kommer in, nu utan kavaj men med slips.

I finalen Khasene, lär betyda bröllop på jiddisch, släpper Hakola loss helt, musiken är dansant och det räcker inte med musik, Kriikku har steppskor och steppar skickligt, publiken skrattar och klappar takten! När har nutida musik fått sådant till stånd?

Problemet med Kimmo Hakolas Klarinettkonsert är naturligtvis att konserten är helt beroende av Kari Kriikkus personlighet. Låt vara att det finns andra virtuosa klarinettister, men vem steppar och ställer upp på en dylik till spex gränsande show? Åbofilharmonikerna trivdes och Magnus Lindberg realiserade kollegans partitur med fast hand.

Ståtlig orkesterfresk

Efter pausen kunde publiken lugna ner sig i Ligetis Melodien och ställa om mottagningen till Lindbergs mera traditionella (!) modernism. Magnus Lindbergs Tempus fugit är ett beställningsverk av Radions symfoniorkester till jubileumskonserten i fjol med anledning av Finland 100 år. Tempus fugit går självsäkert in i raden av Lindbergs ståtliga orkesterfresker, skrivet för stor orkester och orkestrerat med Lindbergs säkra hand. Ett kort kammarmusikaliskt avsnitt med en lyriskt drillande flöjt kontrasterar en stund men annars är hela den stora apparaten i gång genom den 35 minuter långa orkestersatsen. Verket är uppdelat i fem delar, satser (?) vilka saknar utommusikaliska rubriker, endast part 1, part 2 etc. Jag fann det svårt, för att inte säga omöjligt att höra gränserna mellan dessa "parter" vilket egentligen inte störde. Vissa harmoniskt mjukare stegringar antydde gränser men överträffades alla av codans överflödande apoteos. Magnus Lindberg dirigerade mycket sakligt och tolkningen måste väl anses autentisk.

Den fulltaliga publiken var entusiastisk och tackade Hakola, Kriikku och Lindberg med stående ovationer. Säsongens bästa konsert i Åbo?

Folke Forsman

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08