Generation 2017 lite som att läsa tonårspoesi

Tekniskt skickligt. Just Broken Up av Henriikka Harinen är ett av verken på Generation 2017 på Amos Andersons museum. Bild: Henriikka Harinen

Konstnärerna i Generation 2017 kontemplerar ofta på ett eller annat sätt tiden och sin ungdom, skriver Helen Korpak i sin recension.

Generation 2017.

Amos Andersons museum, Georgsgatan 27. Till den 3.9.

"Ung" är ett mycket relativt begrepp inom konstvärlden. Å ena sidan är trycket att prestera vid tidig ålder enormt, å andra sidan kallas konstnärer "unga" tills de närmar sig 40. Å ena sidan hyllas Louise Bourgeois för de verk hon skapade när hon var närmare 90, å andra sidan ses Jean-Michel Basquiat, död vid 27 års ålder, som en konstnär som var fullfjädrad vid 22 års ålder.

Detta ambivalenta förhållande till ålder är inget nytt. Hokusai älskas för sitt uttalande om att inget han ritat förrän han blev 70 är värt att beakta, men såväl Michelangelo som Gian Lorenzo Bernini dyrkas vördnadsfullt för att de skapade ikoniska verk som Pietà och Pluto och Proserpina innan de fyllt 25. Åldrandet respekteras inom konsten för den visdom och mognad det för med sig, men det är ändå den begåvade unga konstnären som fascinerar allra mest. Publiken har en evig törst efter nya underbarn att sätta tänderna i.

Traditionen och törsten till trots finns det i dagens Finland få möjligheter för unga konstnärer att ställa ut. Det finns också en tendens att avfärda unga, som om det skulle krävas en prestigetyngd magisterexamen för att få ställa ut eller motta stipendier. Men nu! 2017 för med sig en frisk fläkt, en förändring. Tidigare i år utdelades Jouko Lehtolas stiftelses Nuori Sankari-pris för första gången, till den självlärde uleåborgaren Joel Karppanen, 23 år. Och nu ordnar Amos Andersons museum Generation 2017, en stor museumutställning för konstnärer mellan 15 och 23. Planen är att låta detta växa till en ny finländsk konsttradition, med nya ungdomsutställningar vart tredje år. Ett underbart initiativ som dessutom i sin första inkarnation redan är fullkomligt helgjutet och otroligt bra.

Som tonårspoesi

Allt inom konstvärlden är tävling, tävling, tävling. Generation 2017 likaså – av drygt 400 sökande har 42 valts. Fler ryms helt enkelt inte, trots att utställningen getts ordentligt med plats i museets lokaler på Georgsgatan. För urvalet står kurator Laura Köönikkä som gjort ett verkligt fint jobb med att utforma en mångsidig och mångfasetterad utställning som håller ihop och lyckas engagera från början till slut.

Kvalitén och professionaliteten i utställningen är mycket hög. Det är stora installationer, målningar, broderier, videoverk, graffiti – välgjort och snyggt upphängt. Generation 2017 låtsas ändå inte innehållsmässigt vara vuxen eller brådmogen. Det är ungdom, tonår, skönhet, lekfullhet, smärta, funderingar. På största allvar. Att besöka Generation 2017 känns lite som att läsa tonårspoesi, i en positiv bemärkelse. Svallande känslor, emotioner i största allmänhet. Glitter, skönhet, kärlek, besvikelse. Lite sex, lite karghet.

Utställningens ton sätts med det inledande verket Love Extinguisher av Henriikka Harinen (som också ställer ut tekniskt mycket skickliga målningar): en klassisk röd brandsläckare med texten "In case of love at first sight". Love hurts! Men i Köönnikkäs kuratering gottas det varken i den olyckliga kärleken eller i tonårsangst eller -cynism. Det är lagom och känns fint och äkta.

Speciellt vad gäller smärta är Generation 2017 ansvarstagande. Ungdomens psykiska ohälsa presenteras inte som ytlig, performativ eller uppmärksamhetssökande, utan som något allvarligt, till och med dödligt. Den är inte heller överrepresenterad: främst syns den i ett enda verk, Mikaela Välipakkas tunga F60.3. Namnet kommer från diagnoskoden för emotionellt instabil personlighetsstörning, och installationen är fylld av bilder av nattsvart smärta och av medicinpaket för otaliga depressions- och ångestdämpande mediciner. Mellan raderna skymtar också intravenöst drogmissbruk, något som så gott som aldrig behandlas inom finländsk konst, speciellt inte när det handlar om unga vackra flickor. Där äldre konstnärer ofta behandlar psykisk ohälsa mera metaforiskt och abstrakt fläker Välipakka ut sig, lägger korten på bordet.

Men det är som sagt inte bara "typiska" ungdomsteman: till exempel Veera Krouglovs gladlynta keramik visar en annan slags verklighet och konst.

Självporträtt

Dagens unga anklagas med jämna mellanrum för att vara narcissistiska och bortskämda små as som är besatta av sociala medier. Motreaktionen från så kallade millennials har varit att skämtsamt påpeka att den äldre generationen förstört naturen, ekonomin och bostadsmarknaden, och att det enda de har kvar är sin mobiltelefon med selfiekamera – ett slugt och relevant genmäle. Trots sanningshalten börjar det ändå finnas nog av internetbaserade unga konstnärers självporträtt och slappa feminism som består av manisk användning av färgen rosa och lite kroppsbehåring som symbol för motstånd.

I Generation 2017 flimrar självporträtt och den digitala verkligheten förbi, men som sidospår. Ofta är självporträtten inte självändamål, utan verktyg, som i Heikki Heinonens humoristiskt äckliga Choklad eller Lumi Tuomis Jag och min mormor i vilken Tuomi presenterar sig själv i parallell till sin mormor. Jade Vestos video Sad and female hör till utställningens mest renodlade selfieverk, men är också det mer än bara platt yta: verkets 30 minuter är fullt av introspektion och vardagsliv.

Sanni Weckman raderar å sin sida helt bort sig själv och presenterar bara sina förfäder Osmo och Hillevi i imponerande och monumentala vävda gobelänger. Gamla släktingar som också någon gång varit unga individer.

Det förflutna, framtiden ... nuet. Konstnärerna i Generation 2017 kontemplerar ofta på ett eller annat sätt tiden och sin ungdom. De är för många för att alla få plats i denna text, men får förhoppningsvis alla sin beskärda del uppmärksamhet på andra håll. Kanske via det instagramkonto som givetvis skapats för utställningen: @generation2017exhibition. Generation 2017, vars ansökningsprocess även ägde rum på nätet, är ett exempel på hur fint internet och museet kan fungera ihop. Men framför allt förstås på hur skickliga unga är när de ges utrymme och respekt.

Helen Korpak Konstkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning