Generalen och hans slavar

Bild: Pressbild

Statyn av general Robert E. Lee utlöste det våld som ledde till Donald Trumps konstiga kommentarer. Men borde Lee verkligen raderas ur historien, undrar Merete Mazzarella

I uppståndelsen kring Donald Trumps märkvärdiga kommentarer till det extremistiska våldet i Charlottesville, Virginia tycks man åtminstone här på våra breddgrader ha glömt bort det som ursprungligen utlöst våldet, nämligen det beslut University of Virginia tagit att riva statyn av det amerikanska inbördeskrigets sydstatsgeneral Robert E. Lee. Statyn, heter det, har blivit en symbol för vit makt, det vill säga hatgrupper som står nynazisterna nära, och därför ska den bort.

Vad ska man tycka?

Här i vårt land står Alexander II stadigt kvar på Senatstorget trots att det under början av självständighetstiden var många som ville ha bort honom och Leninbyster finns det i flera olika städer. Och vad jag vet har det inte varit tal om att ta bort Karl XII från hans plats i Kungsträdgården trots att extremister samlas kring honom. Men jämförelserna haltar. Alexander II, Lenin och Karl XII saknar alla egentlig aktualitet medan den idé om vit överhöghet som Lee kämpade för fortfarande är brännande aktuell i de amerikanska sydstaterna. Man försvårar fortfarande de svartas valdeltagande, svarta döms i större utsträckning till döden och så vidare.

Och ändå – är det verkligen rätt lösning att ta bort statyn? Är det inte att förneka sin historia? Är det inte möjligen rentav att öka spänningarna i samhället, att ge högerextremisterna en sak att samlas kring – en sak som dessutom kan tilltala helt vanliga, hyggliga invånare i Charlottesville som i all enkelhet sen barnsben är vana vid statyn, gillar den och tycker att den hör till stadsbilden?

Statyn må vara en symbol, att ta bort den är en symbolhandling men vad som behövs är inte i första hand symbolhandlingar utan en fortsatt samlad, enveten, mycket konkret kamp för de svartas ställning så att Robert Lee skulle bli lika inaktuell som Alexander II eller Lenin i Helsingfors och kunna stå där som en del av stadens historia bara, en staty vilken som helst.

Faktum är att mannen är högintressant och det ingalunda bara som skicklig general utan också ideologiskt. Han var slavägare men skrev 1856 till sin hustru: "I den här upplysta tidsåldern är det, vill jag tro, få som inte skulle erkänna att slaveriet som institution är av ondo både politiskt och moraliskt i vilket land som helst. Det är meningslöst att orda om dess avigsidor. Men i själva verket ser jag det som ett större ont för den vita än för den svarta rasen och medan mina känslor är starkast engagerade för de senare är mina sympatier för de förra starkare."

Och han fortsätter: "De svarta har det oändligt mycket bättre här än i Afrika såväl moraliskt som socialt och fysiskt. Den plågsamma disciplin de är underkastade är nödvändig för deras fostran som ras och jag hoppas den ska leda dem framåt. Hur länge deras underkastelse ska vara vet bara den visa och barmhärtiga Försynen."

Det mest fascinerande här är ju ambivalensen: Lee är både framsynt och ett barn av sin tid. Det är troligt att hans slavar blev piskade i disciplinens namn – på den här punkten är historikerna oeniga – men han stödde hustruns och dotterns illegala skola för slavar och deras arbete för att befria slavar och finansiera deras flytt till Liberia. När inbördeskriget var över arbetade han aktivt för försoning mellan nord och syd.

Nog skulle man önska att University of Virginia just i egenskap av universitet skulle se ett värde i att lära sig av Robert E Lees sammansatthet snarare än vilja radera honom ur historien?

Merete Mazzarella är författare, kolumnist och recensent.

Merete Mazzarella Författare