Gemensam ansökan II

I framtiden kunde 50-årsfesterna bli de nya dimissionsfesterna.

Jag hör till den generationen som gång på gång ser sin pensionering flytta framåt. Enligt Pensionsskyddscentralens automatiska räknare kan jag få full pension vid 68 års ålder. När jag inledde min arbetskarriär pensionerade sig de flesta vid en ålder under 60 år. Fortsätter man flytta pensionstiden framåt blir det förstås senare än 68 för min del. Det här kommer jag lyckligtvis inte att fundera värst mycket på under de kommande åren. Det har varit behändigt att finansiera dagens pensionssystem genom att låta dem som inte tänker på saken just nu betala. Men det är en annan historia.

Jag har märkt att många runt omkring mig blivit fundersamma. Skall man faktiskt arbeta med samma sak (eller nästan samma sak) så här länge? Är det enda man skall göra under sitt liv att man fortbildar sig inom det område man redan arbetar inom? Är detta livets mening?

En helt berättigad fråga.

Tänk om staten skulle införa en andra antagning till alla skolor och högskolor? Eftersom arbetslivet blir rejält längre skulle alla i åldern 45–52 ha rätt att ta en helt ny examen. Dessa människor har sett arbetslivet under en lång tid, de känner sig själva bra och kanske vet bättre vad de ytterligare skulle vilja göra i sina liv. De skulle kunna kombinera sina olika färdigheter och anpassa sitt kunnande till ett föränderligt yrkesliv. En med matematisk talang och som en gång i tiden valt en annan väg skulle kanske vilja ta upp den tråden igen i form av programmering. Någon vill byta sitt kontorsjobb till något inom vårdbranschen. Kanske grunda ett vårdföretag då ändå förvaltningsfrågor sitter i från det tidigare arbetet? Kanske vara lärare en tid? Det finns ett oändligt antal kombinationer.

Trots förekomsten av ett relativt utbyggt system av vuxenutbildning är utgångspunkten i vårt system fortfarande att man gör ett yrkesval i livet. Ytterst få väljer att byta bana helt och hållet i efterhand. Att det är så beror förstås på många olika saker – man vill ha trygghet, man har inte råd att omskola sig, man kommer inte på tanken etcetera.

Ett samhälle som förutsätter att man skall arbeta till en ålder uppemot 70 förutsätter en annorlunda syn på utbildning. Och det räcker inte heller med en annorlunda syn utan det behövs en politik som stöder denna annorlunda syn.

Supercells grundare Ilkka Paananen skall öppna en ny kodningsskola i Helsingfors. Alla sökande skall vara mellan 18 och 30 år gamla. Varför denna åldersgräns? Jo, därför. För att vi är alltför fast i systemtänket. Enligt det finns det inte branschbyten bland dem som är äldre.

I framtiden kunde 50-årsfesterna bli de nya dimissionsfesterna. Då firar man förutom sin nya examen att man ännu hinner ha en lång karriär inom en helt ny bransch. Den stora framtidsfrågan kommer att bli trivsel och ork i arbetet. Att enbart se människan som en komponent i ett pensionsfinansieringssystem kommer inte att bära långt.

Rurik Ahlberg kommundirektör i Korsholm

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning