Gediget och slagkraftigt dansdrama

Bild: Harri Rospu

Kratt är det första estniska balettverket och en raritet.

Dans

Nationaloperan Estonia: Kratt. Musik: Eduard Tubin. Dirigent: Vello Pähn. Koreografi/regi: Marina Kesler. Dans: Anatoli Arhangelski, Andrea Fabbri, Patrick Foster, Jevgeni Grib och Marta Navasardyan samt övriga dansare ur balettens ensemble.

Gästspel på Alexandersteatern 21.11.

Nationaloperan Estonia satsar i anknytning till självständighetsfirandet i våra respektive länder stort och gästspelar i Finland med opera, balett och orkester. På balettfronten är det Coppelia förra veckan i Tammerfors och Kratt i Helsingfors som gäller.

Kratt är en raritet och intresseväckande redan genom det. Det är frågan om det första estniska balettverket uruppfört krigsåret 1943 till musik av Eduard Tubin, en av portalfigurerna i Estlands musikkultur. För två år sedan, 110 år efter kompositörens födelse, satsade Estonia på en nyuppsättning.

Har man överseende med det rätt konventionella i själva greppet och med de många, i sig intressanta, referenserna till dansteater- och balettraditionen och eventuellt till verkets tidigare, sparsamma framställningshistoria, kan man njuta av ett både gediget och slagkraftigt dansdrama.

Alla element svetsas samman så att de tjänar samma syfte och förstärker varandra. Ensemblen är drillad, jämn och ungdomlig och helhjärtat inne på det den gör. Själva framställningen till den starkt expressiva och dramatiska musiken, stilrent och uttrycksfullt framförd av orkestern under ledning av Vello Pähn, är kanske det som främst lyfter upp det hela.

Verktiteln hänvisar till folklig mytologi och på det destruktiva i gränslös girighet och säljandet av sin själ till mörkrets herre. I koreografen och regissören Marina Keslers tappning har man valt att binda samman vår egen tids värderingar med det mytologiska.

Starka karaktärer

Första akten är följaktligen modernistisk med scenografi och projiceringar som för tankarna till urbaniseringens och kapitalismens avigsidor. Man associerar direkt även till filmklassiker från tiden före andra världskriget. Historiens vingslag, och förankringen i tiden då verket kom till, känns även i koreografin, som i sin expressivitet och i gruppscenernas dynamik, för tankarna till dansteatertraditionen signerad Kurt Jooss med efterföljare.

Anatoli Arhangelski som husbonden och Andrea Fabbri som djävulen tecknar starka karaktärer när de gör sitt avtal med ödesdigra följder. Patrick Foster som Kratt, det djävulska väsen som tjänar husbonden men leder honom till avgrunden, dansar elastiskt och androgynt. Mot dessa tre kontrasteras Marta Navasardyan som dottern och Jevgeni Grib som drängen i ett äkta och hoppingivande kärleksförhållande.

Andra aktens scen har inslag av folklore och karaktärsdans. Inledningen med ljuva kvinnor i blommiga klänningar, en blandning av kör och dansare, fungerar fint och som en romantisk brytning. Efter karaktärsdans i folkliga dräkter och med bekanta ingredienser tar dramat åter vid. Dess kulmen inleds med ett grönt spelbord, som än en gång för tankarna till Jooss. Musiken bygger här gång på gång upp klimax till det sceniska på ett mycket effektfullt sätt. Inför scenen med eldsvådan kan man inte låta bli att tänka på att teatern bombades och förstördes i mars 1944 mitt under föreställningen av just Kratt.

I Estoniabalettens Kratt för tradition och nytolkning en intrigerande och fungerande dialog som dessutom öppnar vyer i olika riktningar. Detta och det utsökta framförandet i såväl dans som musik, bäddar för en upplevelse med mersmak.

Jan-Peter Kaiku

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning