"Ge oss våra söner tillbaka"

Gripna. Dagarna efter kuppförsöket i Turkiet greps hela förband med soldater. Många av soldaterna har sedan dess släppts fria.Bild: Bulent Kilic

Hundratals familjemedlemmar till fängslade värnpliktiga i Turkiet förenas i ovissheten utanför ett fängelse i Istanbul. Vi följde oroliga familjer i väntan på att träffa inspärrade anhöriga.

- Idag ska jag äntligen få se min son efter fyra dagars väntan. Jag har inte kunnat sova på hela natten. Jag tänker hela tiden på vad jag ska säga till honom och undrar om jag kommer få krama honom, säger Sermin Dogancili.

Det är svårt att få en sittplats på någon av plaststolarna vid husvagnscaféet "sista utvägen" utanför ingången till Silivrifängelsets område. Här trängs Sermin Dogancili med andra anhöriga till gripna soldater för rostat bröd, te och en plats under parasoller som skyddar mot den stekande solen.

Sermin Dogancili lämnar caféet bakom sig, visar upp sin legitimation för fängelsevakterna och går mot besöksmottagningen. Hon är välbekant med fängelseområdet efter fyra långa dagar. Hon har gått upp tidigt i ottan och kommit hem sent på natten. Bussresan från hemstaden Bursa till Silivrifängelset tar åtminstone fyra timmar. Andra långväga anhöriga har övernattat i tält eller sovit i bilar utanför fängelseområdet.

- Jag har inte hört av min son sedan natten från kuppförsöket. Jag är så orolig för hur han har det och hur de behandlar honom, säger Sermin Dogancili.

Hennes son Mustafa Dogancili, 21 år, är en av de ungefär 6000 soldater som greps i samband med det misslyckade kuppförsöket den 15 juli då över 260 människor dödades. Enligt modern är Mustafa Dogancili en lättsam kille som har nära till skratt, älskar fotbollslaget Galatasaray och helst umgås med sina vänner. Tanken var att han nu skulle åka på semester till en badort på den turkiska sydkusten för att fira att värnplikten var över. Det var en av hans tjänstgöringens sista dagar när alla soldater i sonens förband greps av polis under natten då kuppförsöket ägde rum.

Utanför besöksmottagningen ställer sig Sermin Dogancili längst bak i den ringlande kön av anhöriga. Kön makar sig långsamt framåt. Emellanåt står det helt stilla och solen gassar på besökarna.

- Min son har bara tjänar sitt land men ändå får han betala priset för andras brott, säger hon.

De andra i kön runtomkring ska också besöka gripna soldater. De pratar om sin oro med varandra. Blir deras anhöriga illa behandlade i fängelset? Kommer de att dömas till långa straff?

Kvinnan som står bakom Sermin Dogancili är märkbart upprörd.

- Varför är det våra söner som pekas ut som syndabockar? De är oskyldiga. De lurades in det här och det är de riktiga kuppmakarna som borde ställas till svars, säger kvinnan med förtvivlan i rösten.

- Vi vill ha våra söner tillbaka. Vi lämnade dem ifrån oss till militären för att tjäna landet. Snälla ge oss våra söner tillbaka, säger en annan kvinna som brister ut i gråt. Några av de andra i kön tröstar och håller om henne.

En man med sammanbiten min säger att han tror att de värnpliktiga som inte var inblandade i att skjuta mot demonstranter kommer att frias efter att de har förhörts. Sermin Dogancili ser något lugnare ut av att höra det.

- Jag har fått höra att min sons förband greps utan att de varit inblandade i sammandrabbningar med demonstranter, säger hon.

Men hon plågas ändå av oro över hur sonen kommer att uppfattas av omgivningen. Hon upplever att grannar och släktingar bemött henne med misstänksamhet och frågat vad sonen egentligen gjorde natten under kuppförsöket. Hon står inte ut med tanken på att de starka känslorna i svallvågorna av kuppförsöket kan komma att riktas mot hennes son.

- Kommer han att stämplas som förrädare även om han friges? Kommer det blir svårt för honom att hitta ett jobb? frågar hon.

- Vi får hoppas att folket med tiden får en tydligare blick av vad som hände och då kan skilja mellan de verkligt skyldiga och våra ungdomar, säger mannen bredvid henne i kön. Sermin Doganlici når fram till besöksmottagningens entré. Hon går igenom en metalldetektor, lämnar ifrån sig sin telefon och försvinner in i byggnaden.

En bit bort sitter Cengiz Demirci och väntar på den anvisade besökstiden för att få träffa sin son som också är en värnpliktig soldat. Han tar fram sin mobiltelelefon och visar konversationen med sonen under kvällen då det gått för pappan att det pågick ett kuppförsöket.

"Min son, är du okej? Svara snabbt"

"Jag mår bra. Vi har fått order att vänta vid militärbasen"

"Ok. Vad som än händer – skjut inte mot folket!"

Därefter dröjde det många timmar utan något svar från den värnpliktiga sonen.

- Det var de värsta timmarna i mitt liv. Vi följde nyheterna med skräck. Vi fick höra att många civila dödats då soldater öppnat eld och sedan hur soldater lynchades. Vi bad till Gud att inte vår son skulle vara någon av dem som skadats eller gjort skada mot andra, säger Cengiz Demirci.

Tidigt på morgonen kom ett nytt meddelande från sonen.

"Vi har överlämnat våra vapen och gripits av polis. Jag är okej, oroa dig inte"

- När jag träffar honom ska jag säga jag alltid står vid hans sida, att jag litar på att handlat rätt. Det viktigaste är att han och vi andra innerst inne vet att han inte förrått sitt land eller skadat någon. Sedan kan vi bara hoppas att rättssystemet också bedömer honom som oskyldig.

Några timmar senare kommer Sermin Doganlici ut från fängelsebyggnaden.

- Min son mår bra. De behandlar honom väl. Jag var så lättad när jag fick se honom att jag inte visste vad jag skulle ta vägen, säger Sermin Doganlici.

Dagen därpå kom beskedet att mer än 750 värnpliktiga och studenter från militärskolor släpps fria. En av dem är Mustafa Doganlici.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00