Ge Finland tillbaka!

Demonstrationståget som samlats under nazistflaggor fortsatte sin marsch, nu fråntagna sina flaggor men i sin svarta massa oerhört förfärande. Poliserna på sina hästar ropade åt oss som fastnat i gatukorsningen att vi skulle flytta oss bakåt.

Allt berodde egentligen på att vi glömt haklapparna hemma.

Vi var, hela familjen, på väg för att äta självständighetsmiddag på en restaurang vid Tokoistranden. Vi steg av spårvagnen en bra bit före Hagnäs torg, eftersom chauffören sagt att han på grund av en demonstration skulle köra en undantagsrutt. På Tavastvägen fanns en butik, och där delade vi på oss. Medan min fru och de små tvillingarna promenerade vidare, stack jag och de två äldre pojkarna oss in där för att göra de nödvändiga inköpen.

Minuterna avgjorde. När pojkarna och jag kom till korsningen i slutet av Tavastvägen, kunde vi inte längre komma över gatan. Hesburgers hörn var fullt av poliser. Från torget hördes ljudet av demonstrationståget som närmade sig. Det hade nyss blivit mörkt och stämningen var hotfull, som om vi plötsligt glidit ur den soliga dagen ner i en helt annan, dyster verklighet.

Och det hade vi ju faktiskt gjort. Det här var verkligheten, dagens finländska verklighet inför mina ögon vana vid förortens lugn. Demonstrationståget som samlats under nazistflaggor fortsatte sin marsch, nu fråntagna sina flaggor men i sin svarta massa oerhört förfärande. Poliserna på sina hästar ropade åt oss som fastnat i gatukorsningen att vi skulle flytta oss bakåt. Alla hade inte bråttom med att lyda, jag förstod att många av dem kommit dit med avsikt.

Jag tänkte inte, jag kände. Hat mot det där ynkliga gänget, mot att de täcktes samla sig här just i dag, på den självständighetsdag som också är min. Naturligtvis kände jag också rädsla, men polisen fanns ju emellan dem och mig, så jag kunde säga vad jag tyckte. "Skäms", vrålade jag, tillsammans med alla andra okända på samma sida. "Skäms! Dra åt helvete!" Det kändes bra att skrika.

I mina känslors våld tänkte jag inte alls på mina söner. Jag blev nästan förvånad när jag insåg att de stod bakom mig. Både 13-åringen och sjuåringen såg chockade ut. Sjuåringen grät. Jag slutade vråla och tog upp sjuåringen i famnen. Vi gick tio meter bort och väntade tills den sista av svartskjortorna passerat. Demonstranternas rop avlägsnade sig mot Berghäll. Sjuåringen skakade fortfarande.

Jag förstod att jag hade en del att förklara. Jag försökte efter bästa förmåga svara på de frågor som nu ställdes mig. Ja, det här var människor som man kunde kalla nazister. Ja, nazister är onda. Nej, alla som är rasister är inte nazister, och visst är det mera begripligt att någon är rasist än att hen är nazist, fast inte heller det är bra.

Varför fick de här onda människorna marschera här? Jag påstod att också det egentligen är ett bevis på att Finland fungerar. Alla slags åsikter måste få komma till uttryck. Sönerna såg misstroget på mig och ärligt talat trodde jag just då inte själv på det jag sade. Jag ville verkligen inte ha nazisterna på min hemstads gator. Jag ville inte ha dem någonstans.

När vi kommit fram till restaurangen var sjuåringen fortfarande upprörd. Jag förstod att det inte bara var den oväntade händelsen som skrämt honom, utan också mitt uppförande. På ett ögonblick, utan förvarning, hade jag förvandlats till en främling i hans ögon. Det ångrade jag.

Men å andra sidan, vad borde jag ha gjort? Borde jag ha stått där lugn och saklig, som om inget ovanligt hände? Åtminstone såg pojkarna att man inte behöver eller ens får tolerera vad som helst. Det hade inte varit min plan att servera dem en improviserad, för deras ålder oskäligt dramatisk, lektion i samhällslära. Men vår eftermiddag blev en sådan, också för mig själv.

När vrålet tilltar vill man tiga, men är det ett bra alternativ? Är det förnuftigt att jag avstår från min egen fosterländskhet för att den kapats av sådana som jag knappt har något annat gemensamt med än nationaliteten? Tvärtom är det ju då man måste kämpa. Man måste vara öppet stolt över sitt fosterland men på ett vettigt och tillåtande sätt, det sätt som Sofi Oksanen efterlyste i sin essä i Helsingin Sanomat på självständighetsdagen. Det dummaste vore att godvilligt avstå Finland åt dem som för allra mest oväsen om det.

Jag vill ha mitt Finland tillbaka. Returnera omedelbart den blåvita flaggan och lejonvapnet till mig och oss alla, de är avsedda för gemensamt bruk – inte för en grupp som är beredd att marschera under helt andra flaggor. Nu räcker det, nu får det vara nog. Lämna vårt fosterland i fred.

Skribenten är författare. Övers. från finska av Pia Ingström.

Juha Itkonen

Anrikt företag med koll på klockan

Urmakar- och guldsmedsföretaget Oy Osk. Lindroos Ab har betjänat sina kunder allt sedan 1890. Speciellt känt är företaget i dag för sin försäljning av klockor från exklusiva och klassiska märken. 17.12.2018 - 09.24