Ge dig hän

Tiden stannar. Blaue Frau och Carl Knif handskas speciellt skickligt med tidselementet i sin 72 timmar långa föreställning Rave.Bild: Yoshi Omori

Slow motion är tempot för Blaue Fraus tre dygn långa föreställning.

SCEN

Blaue Frau: Rave. På scen: Sonja Ahlfors, Carl Knif, Joanna Wingren; koreografisk ledning Carl Knif, visualisering Jukka Huitila, ljud Janne Hast. SIC-Space 25.11.

Föreställningen Rave pågår oavbrutet i SIC-space på Busholmen till 28.11. kl. 18.

Teatergruppen Blaue Frau inbjuder tillsammans med koreografen Carl Knif till Rave, en föreställningsinstallation som pågår inte mindre än 72 timmar! Denna gång hade jag chansen att uppleva de tre första timmarna av denna mammutperformans. Hur innehållet ter sig under de sista timmarna skulle naturligtvis vara högintressant att se.

För egen del lyckades Rave speciellt bra med att behandla tidsbegreppet. Inga klockor eller telefoner är tillåtna inne i föreställningsutrymmet, alltså har man alla chanser att totalt förlora greppet om tidens gång. Tre timmar kändes som en hel natt. Tempot gjorde att jag emellanåt nickade till en stund, men i detta sammanhang kändes det på något vis naturligt, och bara underströk tidselementet.

Den som väntar sig en vild dansfest blir kanske besviken. Största delen av materialet leker med slow motion, saker händer oändligt långsamt. Speciellt Carl Knif är rena mästaren på det här, han rör sig så långsamt att ögat knappt kan urskilja rörelsen. Skådespelarna Joanna Wingren och Sonja Ahlfors får ösa på med fysiskt arbete för hela slanten, även om det var ett intressant drag att slänga in lite text också.

Publiken utgör ett arkitektoniskt element i föreställningen och det är minsann välkommet att få röra på sig emellanåt. Det var tyvärr verkligen svårt att urskilja de engelska instruktionerna i högtalarna, vilket lätt förorsakade lite stresskänslor. Emellanåt blev också goda idéer i hur man kan använda publiken väl klumpigt utförda.

Att kommentera dramaturgin eller helheten i Rave är naturligtvis omöjligt, eftersom min upplevelse bara är en del av det hela. Tempot är till största delen långsamt men tydligt. Av delarna som inte var renodlad slow motion kändes de som hade tydliga tempoidéer eller -förändringar mest meningsfulla. Att sitta inlåst i en dylik situation i tre timmar skapar säkert lätt ångestkänslor hos vissa, liksom den effektfulla inledningen. Själv njöt jag speciellt av just början, det kändes renande att helt enkelt bli översköljd av ljud och ljus. Jag hade glömt hur många färger man kan se trots att man har ögonen stängda.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker