Gazakriget får konsekvenser

Bild: Hildonen

Så snart striderna tog slut på Gazaremsan började spekulationer om vem som verkligen hade vunnit. Båda sidor försäkrade att de hade haft stor succé men det gör inte en djupare analys om frågan onödig.

Den största succén på den palestinska sidan var att Hamas kunde göra motstånd under 11 dagar och nätter trots häftigt bombardemang och gick med på en ömsesidig vapenvila först när Israel lovat avsluta stridsåtgärder mot Gaza. Inte underligt att gatorna i Gaza fylldes av tusentals jublande människor.

En annan orsak till glädje för palestinierna var att motsättningen mellan Hamas och Israel fick stöd från hela den palestinska befolkningen - på de ockuperade områdena Västbanken och Östra Jerusalem och av den palestinska befolkningen i själva Israel. Sådant hade man inte sett förut.

Israels läge försvårades vidare när Hizbollah började skjuta raketer från Libanons sida mot Israel och öppnade en ny, fastän svag nordlig front. Det är precis den här typen av tvåfronts krig som Israels armé alltid har varit rädd för, men litat på rivaliteten mellan Shiaislamisternas Hizbollah och sunniorienterade Hamas. Men den här gången gick det alltså på ett annat vis.

Även om Hizbollahs svaga raketer ofta inte kunde flyga över gränsen och nå Israels territorium hade det en stor symbolisk betydelse, eftersom Hizbollah stöds av Iran, som Israel ser som det största säkerhetshotet.

De internationella reaktionerna var inte heller ensidigt positiva mot Israel som många gånger. Som det påpekades även i finsk media, är statsminister Benjamin Netanyahu en "mästare i att provocera palestinier", säkert med inrikespolitiska motiv.

När raketskjutningen från Gaza ökade och krävde de första dödsoffren i Israel ställde många frågan om det hade varit klokt av regeringen att låta polisen storma Al Aqsa moskén just när muslimernas heliga Ramadan månad var över och ytterligare provocera genom att köra ut palestinska familjer från sina bostäder i Östra Jerusalem. Var det faktiskt i Israels eget intresse och ökade landets säkerhet?

Även om de första reaktionerna i västliga länder starkt och ensidigt betonade Israels rätt att försvara sig själv ändrade tonen då nyhetsbilder visade att bombningen av höghus fortsatte i Gaza. Krav på en omedelbar vapenvila kom även från länder som anser sig vara Israels vänner. Det skedde oberoende av att Netanyahu själv hade krävt att fortsätta "så länge det behövs" – antagligen tills Hamas krossats.

Trycket blev ännu starkare när FN:s general sekretare Antonio Guterrez varnade att konflikten riskerar att utvidgas till hela regionen. Småningom förstod man i Washington att Israels regering måste tvingas till ömsesidig vapenvila, även mot deras egen vilja.

Trots ett stort antal offer kan man anse den palestinska sidan som vinnare i den här senaste konflikten. Men kanske Israels befolkning också kan dra nytta av de tragiska händelserna och tänka på sin egen säkerhet på nytt. Det gör kanske inte statsminister Netanyahu, men en relevant fråga i Israel är om hans stridslystna och egensinniga politisk linje verkligen har stärkt Israels säkerhet, som han har betonat i sina valkampanjer.

Frågan är hur man skall man gå vidare för att undvika liknande strider i fortsättningen. Grundfrågan i den israelisk-palestinska konflikten om fredsprocessen måste sättas på bordet igen.

President Joe Biden har mycket klart betonat att den enda möjliga lösningen i krisen baserar sig på en tvåstatslösning – det vill säga att palestinier måste få en egen stat vid Israels sida. Det har EU också krävt, utan att ha varit i stånd att göra mycket för att främja det.

Många spelmarker har förändrats efter det sista Gazakriget och förutsätter nya öppningar. En sådan är ett amerikanskt beslut om att förnya sina kontakter med Palestinska styrelsen i Ramallah, som fortfarande är den enda acceptabla interlokutören för Israel och den övriga världen. Hamas kan bli en sådan någon gång i framtiden och att ignorera rörelsen helt kan vara svårt.

Den här vändningen i det politiska läget kan vara svårt att acceptera för många israeler, men det bästa vore att dom själva skulle inse att det ligger i deras eget intresse och är den enda möjligheten att på lång sikt leva i fred med fem miljoner palestinier.

Risto Veltheim fd ambassadör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning