Gåtfull mästerlighet

Man with a broken horizon. Miikka Vaskolas målning från 2015. Bild: Jussi Tiainen

Miikka Vaskolas målningar för oss till gränslandet mellan då och nu och det kommande.

Miikka Vaskola

Åbo konstmuseum. Till 8.5.2016.

Fram till den 8 maj bjuder Åbo konstmuseum på en omfattande presentation av den spännande bildkonstnären Miikka Vaskolas konst. Utställningen är ett fascinerande bildspel i de stora dukarnas format, på gränsen mellan nu och då, mellan här och bortom, mellan det för ögat direkt uppfattbara och det som tanken, associationerna uppdagar. En utställning att ge tid åt, försjunka in i.

Vaskola är en ny bekantskap för mig trots att han sedan sin solodebut 2010 redan setts ett par gånger på Helsinki Contemporary. Efter att ha vandrat omkring på utställningen, stannat upp emellanåt och synat sömmarna, försökt komma underfund med vad det egentligen är jag ser och vad det handlar om, underskriver jag gärna museets anspråksfulla konstaterande att Vaskola hör till sin generations mest begåvade konstnärer.

En gudabenådad målare – hur skicklig han är märks inte vid första ögonkastet, finesserna kräver en del skärskådande för att upptäckas. Målningarnas oefterhärmliga anda föds, skulle jag tro, genom att han på de obehandlade dukarna blandar akryl, bläck, kol, krita och järnoxid i det han prövar sig fram, lägger till och tar ifrån, ibland rentav tvättar bort det han målat, under skaparprocesser som kan pågå i ett par tre år. Den dämpade färgskalan för tankarna till gulnade svartvita fotografier.

Fotografiska förlagor

Kanske dessa koloristiska stämningar har samband med konstnärens utflykter till arkivens fotosamlingar, där han bläddrat, laborerat och grävt fram bilder som är tillräckligt anonyma för att fungera på ett allmänt plan, förankrade i kulturhistoriska epoker eller händelser vi kan associera till. Företrädesvis militärer av olika grad, som på tidstypiskt sätt stirrar framför sig.

I Vaskolas händer – "fotografierna" är målade på fri hand, inte efter projektioner – kan gestalterna få, lindrigt uttryckt, gåtfulla dubbelansikten eller återges troget från förlagan. Utan den meditativa självklarhet Vaskola materialiserar i målningarna skulle de kanske kännas som nonsens; med den väcker de en mängd frågor som får en att titta närmare och upptäcka underliggande nivåer.

Mjuk grovhet

De i mitt tycke verkligt njutbara målningarna är de där materien haft så att säga fritt företräde. De som fortfarande ångar av dimmor och moln, där de ogrundade dukarna sugit i sig pigment, oljor och syror, tvättats och undergått upprepade behandlingar.

Osökta kommer naturligtvis associationerna till 1800-talsmålaren William Turner, men i Vaskolas målningar finns något alldeles eget, robust, som har med materialen och hans speciella tillvägagångssätt att göra. En grovhet som på något sällsamt sätt blivit mjuk, inbjudande.

Kanske är det just denna kontrast som öppnar målningarna för oss, för oss till gränslandet mellan då och nu och det kommande. Till gränslandet mellan här och där, bortom den rationella, den irrationella och den emotionella tankevärlden, som börjar känns mer verkligt än rummet där vi står.

I sanning en märklig och intressant bekantskap. Miikka Vaskola gör sin egen grej, synbarligen oberörd av världens larm. Han har understrukit att han målar på ogrunderad, absorberande duk för att verket skall gå inåt, och underligt nog är det som om också vi inför målningarna skulle gå inåt i oss själva – om vi ger oss tid, tålamod och mod att låta det ske.

Bianca Gräsbeck

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning