Reportage: Gatan är limpojkarnas hem

Tillsammans. En brasa på soptippen ger värme i den nattliga kölden. Bild: Sofia Jern

När mörkret lägger sig över de kenyanska landskapen flockas de hemlösa barnen i utkanten av samhället. Eldar tänds på soptippar runtom staden Kitale. Medan kylan sakta kommer närmare kokas det te på soptipparna och barnen kryper ihop för att hälsa natten välkommen. Där lever de tillsammans och gatorna har blivit deras revir.

I dalarna mellan bergen Mt Elgon och Cherangani i Kenya ligger jordbruksstaden Kitale. I området, som kallas det vita höglandet ser man kvarlämningar från den koloniala tiden. Mitt igenom staden går den föråldrade tågrälsen och Kitales prestigefyllda golfklubb har byggts ovanpå den gamla slavmarknaden. Byggnaderna rämnar i dag sönder och ruinerna har övertagits av små butiker, gatukök och verkstäder.

Kamp för födan. På kvällarna tigger barnen ofta mat i hopp om att inte behöva somna hungriga. Bild: Sofia Jern

I stadens bortglömda hörn hittar jag de smutsigaste barnen i Kenya, limpojkarna. De är hemlösa och förrymda barn som bosatt sig på gatorna i Kitale. Tillsammans går barnen under det ökända namnet Chokora, som på swahili kan översättas till gatubarn, eller avfallsplockare. I soptipparna kan man se dem krypa omkring i hopp om att hitta lite frukt eller gammal mat. I folkmun kallas de även limpojkar, eftersom man ofta ser dem andas in ångorna av starklim, för att dämpa hungern, känslorna och kylan om nätterna.

Enligt Unicef finns det i dag 2,6 miljoner föräldralösa barn i Kenya, varav 250 000–300 000 bor på gatorna. I dag hittar vi hemlösa barn i stort sett i varje stad i Kenya.

Gemenskap. Barnen i Kitale står och lyssnar på en radio invid en kiosk. Bild: Sofia Jern

Det är inte bara i Afrika vi hittar gatubarnen, de finns världen över. I Rio de Janeiro kallas de förbrytare (Marigianis), i Vietnam är de barn gjorda utav damm (Bui doi), i Bolivia kallas de för malar (Polillas). Tillsammans utgör de en grupp som blir slagna, bortjagade och föraktade.

Ett borttappat barn

För ungefär ett år sedan flydde Brian sitt hem för att leva på Kitales gator. Han är tio år gammal. I handen kramar han en bucklig och blå plastflaska med gult lim i bottnen. Han är en av gatupojkarna man ser strosa omkring i stadens folkvimmel. När jag ser in i Brians ögon möts jag av en vild blandning av envishet och frihet. Hans blick har svårt att hållas stadig och hela han vinglar. Framför mig står ett borttappat barn. I ungefär ett års tid har han bott på gatan och Brian är nu ett av de barn som vägrar lämna gatulivet. Trots att gatorna är en våldsam och ohygglig plats att bo på, är det många av gatubarnen som vägrar ta emot räddning utifrån. Brians föräldrar är döda, eller det är i alla fall vad han påstår. Ibland säger han att hans mamma dog, ibland hans pappa. Han talar flyktigt om platsen han kom ifrån och historien ändrar ofta karaktär. Brian tystnar då man pratar om barndomshemmet.

Individ. Kevin – en av de hemlösa "limpojkarna". Bild: Sofia Jern

– Jag minns inte var det var, svarar han och fäller ner blicken mot marken. Den här kvällen står barnen och väntar på att Brian skall packa upp filtarna de gömt i en plastsäck föregående morgon. Klockan är ungefär tio på kvällen och det har varit beckmörkt i tre timmar redan. I morse vaknade de på ett kallt stengolv utanför ett litet hotell. En av pojkarna sköljde av verandan med smutsigt vatten för att sakta utrota alla spår av gatubarnen med en liten trasa. Ingen vill veta att barnen tillbringar natten på deras veranda.

– Nätterna är värst, då blir jag slagen, säger Brian då jag frågar honom hur han sover. Föregående natt hade någon stulit hans skor medan han låg och sov på en hotellveranda.

Nattkyla. Brian står och håller värmen vid en eld på morgonen. Många av barnen äger bara de kläder de står och går i. Bild: Sofia Jern

Efter att ha fått varsin filt kryper de frusna barnen in under den, denna gång under försäljarnas träkiosker. Snart slumrar de in i en värld av drömmar.

Vänner i nöden

Det finns ingen exakt siffra på hur många barn som bor på gatorna i Kitale, men det skall röra sig om omkring 500 till 1 000 barn. På gatorna knyter de vänskapsband så starka att många barn vägrar ge upp gatulivet och gruppen. Då de inte har föräldrar, tar de hand om varandra. Där de saknar mat, förser de äldre gatubarnen sina yngre vänner med lite lim. Tio cent kostar limmet de andas in för att fly verkligheten. De små grupperna av barn sover tillsammans och på dagarna står de bakom varandra i vilka gräl som helst. Den motgång som gatubarnen möter i samhället ger upphov till en stark solidaritet dem emellan. Mitt i nöden finner de sina vänner.

Utan hem. Ibland sover gatubarnen under försäljarnas träkiosker. Bild: Sofia Jern

För att förstå orsakerna till att gatan kan vara en inbjudande tillflyktsort, måste vi också förstå bakgrunden till uppkomsten av gatubarnsfenomenet i Kenya. En del orsaker går in på 1900-talet då britterna lämnade Kenya. Under kolonialtiden berövades många människor sin mark och blev därför hemlösa. Tillsammans med oroligheterna som landet har gått igenom på senare år har många människor placerats i flyktingläger. En del av de gatubarn vi i dag ser i städerna kommer från dessa flyktingläger. Än i dag är det många stridigheter mellan stammarna i Kenya och mycket av detta har sin grund bland annat i bristen på land.

Splittrade familjer

Skilsmässa är även ett växande fenomen i östra Afrika. Det är barnen som oftast drabbas mest. Kulturen och traditionerna avgör vad som händer med dem efter en skilsmässa. Utomäktenskapliga barn eller barn till ensamstående föräldrar har ibland svårt att bli accepterade av förälderns nya livskamrat. Detta gäller speciellt sönerna, eftersom den nya pappan enligt tradition måste förse män med land. Många blir gatubarn efter att ha blivit utslängda av den nya fadern.

Verklighetsflykt. I flaskorna, som barnen ofta har vid munnen, finns limmet som sniffas. Bild: Sofia Jern

Fattigdom är även en stor orsak till att så många barn tar sin tillflykt till gatorna. I många fall sätts även de få pengar en familj har på alkohol i stället för på mat. På så sätt bidrar fattigdomen till den utbredda alkoholismen som finns i området. Förebilderna barnen har i hemmet står ofta och vinglar i ångor av alkohol. Utanför städerna konsumeras mest alkohol, och då hembränd sådan. I Kenya är alkohol- och drogmissbruk en tyst katastrof som skördar många liv per år.

Jag hälsar på en familj i Mwiba, en liten by någon timme från Kitale. Modern i huset är så full att hon inte kan stå, och barnen kommer fram till mig för att be om ursäkt för den berusade mamman. Ganska snart visar det sig att både mamman och pappan är redlöst berusade. Där står kärnfamiljen framför mig; Mor, far, två söner och tre döttrar. Storebror tar hand om lillasyster och mellansystern får ett slag av modern då hon försöker hålla styr i huset. Jag suckar uppgivet och frågar vad mamman gör om dagarna.

– Det här, är svaret jag får.

Barn leker. Ibland ser man fragment av den barndom barnen borde ha haft. Med glaskulor spelar de petanque. Bild: Sofia Jern

Barnen på Kitales dammiga gator lever till synes ett liv utan regler, måsten och vuxna. En del av barnen har mist sina föräldrar och saknar kanske inte den föräldrafrihet som gatan erbjuder, men för andra barn har föräldrarna varit orsaken till att de flydde. Så är fallet med George. Då George föddes bodde hans mamma och pappa tillsammans i en liten hydda. Fadern försörjde familjen, men efter att han mist sitt jobb började han söka tröst i alkoholen. Mamman följde snabbt samma spår och i stället för mat konsumerades nu alkohol och droger i hemmet. Georges äldre bröder hade sökt sig till gatan redan tidigare. Då George var sex år gammal var han redan bortglömd och nu också stadd på flykt. Han tillbringade några år på gatorna i Nairobi – tills hans farbror fick höra om hans öde och tog hand om honom. Då jag träffar George berättar han om livet på gatorna för mig.

– Ibland måste vi slåss, berättar han, jag var så liten att jag bara tvingades att slå en människa, med ett vedträ. Andra barn kunde göra värre saker. Man fick inte säga nej. Först försökte jag klara mig utan lim men efter några nätter började jag sniffa, jag med.

En sorglustig lekpark

På gatan ter sig livet som i en sorglustig lekpark. Om dagarna sitter barnen i klungor och spelar petanque med små glaskulor. Flaskan med lim finns ständigt inom räckhåll. Vid lunchtid hittar jag alltid en klunga med barn som sitter på bänkar runt ett rökigt gatukök. Där sträcker de ut sina små händer, i hopp om att kunna tigga till sig en måltid. En del av de här barnen tvingas bli vuxna alldeles för fort, men ibland kan man se fragment av den barndom de borde ha haft. De bowlar med gamla spritflaskor och de leker med vapen byggda av plastflaskor och trä. Livet erbjuder dem spänning, en stor frihet, vänskap och de tampas dessutom med innovativa överlevnadsstrategier. På gatan bildar barnet en identitet de kanske tidigare saknade. Sociala strukturer och oskrivna regler är vad som gäller på gatorna.

– Flickorna på gatorna våldtas, berättar George för mig. För att överleva på gatan måste flickorna skaffa sig en gatu-pojkvän eller prostituera sig själva. Jag har sett hur pojkarna bär i väg en nyanländ flicka till skogen för att våldta henne.

Tidsfördriv. På gatorna leker barnen med vapen byggda av plastflaskor och bräden. Bild: Sofia Jern

George sitter framför mig och dricker en coca-cola medan han berättar om flickornas öde. Trots att det som händer på Kitales gator är fruktansvärt talar barnen om det som något helt vardagligt. Man ser hur flickorna bildar en egen grupp för att undvika våldtäkter och kunna skydda varandra. Ändå menar George att det är flickorna som är brutalast på gatan.

– De måste överleva. De klär sig som pojkar, men de är tuffare än vad pojkarna är. Limmet gömmer de bättre, och ofta är de inte lika höga som gatupojkarna.

Tillsammans står gatubarnen för allt vad samhället avskyr. Även om kriminaliteten är utbredd bland barnen blir alltför många kastade i fängelse trots att de är oskyldiga. I de kenyanska städerna är utrensningar av gatubarn inte ovanliga tilltag av polisen. Barnen står i vägen för bilden av det fläckfria samhället som man vill visa utåt. Då en inflytelserik person kommer på besök till staden röjs barnen undan.

Enligt organisationen Child Rescue Kenya, som är verksam i Kitale, flyr många barn till grannstaden Eldoret då polisen rensar gatorna. Eldoret ligger ungefär 60 km från Kitale. Från Eldoret flyr barnen till Kitale då läget blir oroligt där. Tidningen The Guardian utkom i oktober med en rapport om våldet i Eldoret, där gatubarn mördats brutalt av polisen. Vidare refererar rapporten till Kenyas dagstidning Daily Nation som menar att det i Kenya skett 122 mord på gatubarn av polisen hittills i år. Aktivister menar att det är en avsiktlig åtgärd för att minska antalet barn på gatorna och för att skrämma bort eventuella nyanlända gatubarn. I Kitale har det på senare år gått fredligare till, men i mars 2016 genomfördes återigen en utrensning. Staden kontaktade då samtliga organisationer som jobbar med gatubarnen och varnade för detta. Gatubarnen togs in av organisationerna efter hot om att barnen skulle fängslas om de inte försvann från gatorna. Insamlingar anordnades för att kunna förse alla barn med mat och husrum och resultatet var att endast två barn kastades i fängelset. Dessa två blev befriade samma dag. Nu håller barnorganisationer och staden ständigt kommunikation för att undvika våld mot barnen.

Ny dag. Soluppgång på Kitales gator. Bild: Sofia Jern

Inställningen till polisen och myndigheter bland gatubarnen är oroväckande. Då jag är ute och går med tioårige David, som flyttade till Kitales gator på grund av fattigdom och torka i nordvästra Kenya, möter vi en polisbil som sakta rullar längs gatan.

– Ta det försiktigt med polisen. De slår folk, säger han medan han tar han en vid omväg runt polisbilen.

Sakta faller skymningen återigen över Kitales gator. Jag går och sätter mig invid soptipparna, där teet kokas och barnen blir höga. Här delas den insamlade maten broderligt och kål kokas i en liten kastrull. Två gatuflickor kommer gående och hälsar på mig, en av dem bär ett nyfött barn på ryggen. Jag ser hur gatubarnen börjar förbereda sig för mörkret, de samlar sina vänner och går vidare, mot nya uppsåt och kalla nätter.

Fakta

Skribenten

Sofia Jern blir år 2017 utexaminerad fotograf vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. Hon gör sitt slutarbete i Kenya, där hon fotograferar och skriver om gatubarnen. Hela fotoprojektet kommer att visas i Vasa Konsthall 1–30.4.2017.

Mera att läsa:

https://www.theguardian.com/world/2016/oct/10/exposed-kenyan-polices-brutal-attacks-on-street-children?CMP=share_btn_fb

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning