Gästkrönikan: Höststormen skrämmer Philip Teir mer än coronan

Philip Teir är författare och gästkrönikör i HBL. Bild: Timo Kari

Coronan har förändrat vår livsstil och kanske även våra liv för gott. Men på lång sikt är viruset en parentes i historien.

Ett par tatuerade killar i 20-årsåldern sitter på ett kafé i Helsingfors och pratar om att plocka svamp. Den ene har hittat svart trumpetsvamp i skogen och hans kompis är mycket imponerad.

Vad är det här, tänker jag. Har alla plötsligt börjat vurma för naturupplevelser? Har den unga urbana identiteten ersatts av förvällning, mosning och svamptork?

Jag tänker att det måste finnas någon statistik som bekräftar min lilla spaning, så jag testar att ringa till direktören för friluftstjänster i Helsingfors, Stefan Fröberg. Han bekräftar att det mycket riktigt skett en stark ökning vad gäller bruket av allmänna friluftsplatser i Helsingfors under coronavåren. Staden har dessutom gjort det betydligt enklare att använda tjänsterna. Numera kan man boka allt på nätet: sommarstugor, allmänna bastur, tennisplaner. Frisk luft och uteliv har, på grund av coronan, blivit på modet. Och Helsingforsborna har omförhandlat vad det är att bo i en stad.

Det har blivit populärt att vandra i naturen och att plocka svamp, också bland unga. Bild: Simone Åbacka

Den här förändringen syns i hela världen just nu. Det bor 300 000 finländare utomlands, men i år är det första gången som fler flyttar tillbaka än som lämnar landet. Många frågar sig, av naturliga skäl: vill jag alls återvända till kontoret? Varför fortsätta pendla? Varför inte jobba på distans resten av livet? Vad gör jag i en stad om allt det som hör till en stad är försvunnet? Om teatrarna är stängda, om restauranger går i konkurs, om jobben försvinner?

Min svåger i London säger att han vill köpa hus, skaffa jaktlicens och odla en trädgård i Finland. Hans jobb är sådant att han kan jobba var som helst, allt sker ju ändå över nätet.

Kolumnisten Wolfgang Münchau förutspår i Financial Times att småstäderna kan bli vinnarna i den här nya ordningen, en trend som knappast någon hade kunnat förutspå för ett år sedan: att inflyttningen till storstäderna skulle avta.

Det återstår förstås att se hur länge det håller i sig. Kanske kommer ett fungerande vaccin, kanske är allt glömt i morgon. Det är knappast sannolikt att den tätbebyggda metropolen som koncept bara försvinner så där – människor söker sig trots allt till varandra, det hör till vår natur. Och även om coronan härjar i tre fyra år så är inte heller det en evighet. Följer man nyheterna i USA just nu, dagligen, är det svårt att förbise att det finns värre saker än coronan – "värre" i betydelsen mer långsiktiga problem. På en kust härjar enorma skogsbränder, på den andra kraftiga orkaner. Människor blir utan elektricitet, himlen färgas orange… ja, ni har alla sett bilderna.

Och vid väderstationen Kallan utanför Jakobstad mättes förra veckan rekordstarka vindbyar.

Jag minns förra vintern i Helsingfors som blöt, mörk och ovanligt blåsig. Av allt att döma är det sådana vintrar vi får börja vänja oss vid.

Vad som då kommer att hända med vårt boende, vårt resande, vårt jobbande och våra prioriteringar är en fråga som är akut redan nu, men som kommer att vara det ännu mer för kommande generationer. Det är möjligt att de två tatuerade killarna på kaféet i Helsingfors var något på spåren. Förvällning, mosning och svamptork är inte så tokiga kunskaper att förvärva. Om inte för annat, så för lite själslig ro i en orolig tid.

Philip Teir är författare och gästkrönikör i HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning