Gaskanon skjuter skarven på grannarna

Finlands största skarvkoloni är upplöst, men det finns skäl att misstänka att lösningen varken är varaktig eller hållbar. Miljöministern skyndar ändå långsamt i skarvpolitiken.

När miljömyndigheterna tillät systematisk bekämpning i Finlands största skarvkoloni i våras började det hända. En gasolkanon pangade luftskott dygnet runt medan en uppblåsbar plastgubbe och färggranna band bistod med skrämseleffekt i Lankoslahti skärgård utanför Sastmola i norra Satakunta.

Resultatet: kolonin upplöstes. Efter att ha hyst fyratusen häckande par och nästan tjugotusen individer förra året häckar inte en skarv på Lankoslahtiskären i sommar, inte heller på det enda skär som fredades från skrämselåtgärder. Men kanonsmällarna har också föranlett klagomål – i insändare i lokaltidningen hävdade ortsbor att skarvarna är mindre irriterande än det nattliga bullret, åtminstone för den som ska till jobbet på morgonen.

När skarvpolitiken debatteras på Finlandsarenan i Björneborg vill panelens arrangör Sastmola kommun framstå som ett lyckat exempel. Men frågan är om inte de flesta i det överfulla köpcentret inser att detta är en vald del av sanningen.

I panelen har vi en stugägare från Sastmola som antar att skarvarna måste ha flyttat till en annan lämplig häckningsplats. Några ortsbor i publiken bekräftar inte bara att hon har rätt – de viskar förnöjt sinsemellan att "de har flyttat över gränsen till Skaftung", alltså några kilometer norrut, till Svenskösterbotten. Så var det problemet åtgärdat, liksom.

En annan Sastmolabo i publiken säger rakt ut att lösningen inte är hållbar, att det inte duger att schasa problemet på grannarna. Ingen vet heller vad som händer när det treåriga skrämseltillståndet i Lankoslahti i treårigt löper ut, när kanonen tystnar för gott.

Panelister. Tapani Veistola från Finlands naturskyddsförbund, Teemu Simelius från Finlands jägarförbund och Markus Nissinen från MTK diskuterade skarven i Björneborg. Bild: Roni Rekomaa

Både från publikhåll och bland debattörerna föreslås regelrätt skarvjakt som hållbar lösning, men lagstiftningen sätter stopp för detta. Jakt i stamvårdande syfte utesluts av EU:s fågeldirektiv som Finlands lagstiftning följer.

Teemu Simelius vid Finlands jägarförbund säger att regelrätt jakt förutsätter att skarven klassas som vilt, och att vägen dit är lång. Han menar att fågeldirektivet finns till för att skydda arter, men att ingen har tänkt på hur det går när en art blir så talrik att den utgör ett problem. Han förespråkar en mekanism som gör dem jaktbara.

Myndigheter och naturskyddsrörelser påpekar i gengäld att det också saknas en mekanism som fungerar andra vägen: ingenting sätter stopp för jakten på utrotningshotade fågelarter som en gång klassats som vilt.

Kärnan till det här problemet ligger i fågeldirektivet, och dess indelning i jaktbara och skyddade arter, en indelning som består trots att fågelbestånden förändras. Här skulle en uppdatering behövas (till exempel brunanden och årtan är jaktbara fastän de hotar försvinna medan skarven är fredad fastän stammen växer så det knakar).

Den uppdateringen lär inte bli av, för osannolikt nog är Europas jägare och fågelskyddare överens om att inte öppna direktivet: fågelskyddarna är rädda för att många andra skyddade arter skulle bli jaktbara om man öppnade för skarvjakt medan jägarna är för sin del befarar att hela hopen jaktbart vilt skulle fredas om man rörde indelningen.

Så hur svårt det än är, är det kanske ändå enklare att åtgärda skarvfrågan nationellt. Här påpekar miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) att den skarvarbetsgrupp som han tillsatte och som Anna-Maja Henriksson (SFP) ledde i våras enhälligt föreslår mindre drastiska åtgärder: lokala skarvarbetsgrupper ska prata sig igenom problemet och med experthjälp lägga in ansökningar om tillstånd för att främst skrämma bort skarvarna.

Riksdagsledamoten Kauko Juhantalo (C), som om somrarna åker båt i Sastmolaskärgården, sågar den nya skarvpolitikens mjuka och diskuterande linje, och säger att den är ineffektiv och diskussionen ägnad att sabotera den egentliga skarvbekämpningen. Han klandrar också miljömyndigheterna för tröghet och byråkrati – och river ner applåder.

Tapio Aalto på NTM-centralen säger att avsikten med att ta ner expertisen till lokal nivå är att hjälpa dem som lider av skarven att lägga in ansökningar som har en chans att möta kraven. Faktum är att allt fler ansökningar om undantagslov håller hög klass: nio av de elva ansökningar som behandlades förra året godkändes, och behandlingen blir hela tiden mer flexibel.

Tapani Veistola på Finlands naturskyddsförbund påpekar att skarven häckar i ungefär 40 kolonier på 47 skär medan flera hundratusen skär är skarvfria. För närvarande är tre ansökningar under behandling. Det visar enligt honom att problemområdena är få, och att det går att prata sig fram till lokala lösningar.

Kim Jordas på Finlands yrkesfiskares avfärdar Veistolas siffror som missvisande. Han säger att skarven jagar med 15 kilometers radie från häckningsskäret, och att den påverkar fiskbestånden över mycket större områden än i boets närhet.

Efter debatten bekräftar Kimmo Tiilikainen att han vill låta utvärdera sommarens skarvpolitik i lugn och ro innan han är beredd att överväga andra åtgärder än de Henrikssons arbetsgrupp enades om. Tiilikainens partibroder Juhantalo kör sitt eget race och hoppas att landskapsreformen ska frånta NTM-centralen beslutsmakten, att den ska falla på kommunerna.

Det förblir oklart hur Juhantalos förslag skulle underlätta byråkratin. Om mer ofredande med nuvarande metoder tilläts på lindrigare villkor får man anta att det skulle leda till ännu mer av den flyttning som skett mellan Sastmola och Kristinestads skärgård i år, att kommunerna började bussa sina skarvar på varandra.

Hur som helst, säkert är bara att missnöjet med skarvarbetsgruppens rapport pyr, också bland dem som undertecknat den. Lantbrukarcentralen MTK:s paneldeltagare Markus Nissinen varnar redan för civil olydnad (läs: naturskyddsbrott) "som ingen vill ha" om inte skarvproblemet åtgärdas kraftfullare.

Peter Buchert Reporter

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46