Gårdfarihandlarna bemöttes med rasism och skepsis – men på landsbygden var deras varor hett eftertraktade

Forskarna Johanna Wassholm (till vänster) och Anna Sundelin vid Åbo Akademi leder ett forskningsprojekt om den småskaliga handeln i Finland 1800-1940. Bild: Mikael Sjövall/SPT

Den kulturella mångfalden i 1800-talets småhandel i Finland har osynliggjorts i den nationella historieskrivningen. Det hävdar tre historiker som har forskat i den småskaliga handeln.

Etniska minoriteter var väl företrädda bland de kringresande gårdfarihandlare som sålde varor till landsortsbefolkningen på 1800-talet. Handeln drevs i huvudsak av ryssar, tatarer, romer, karelare och judar.

– Den tidigare forskningen har osynliggjort både småhandelns betydelse och de samhällsgrupper som stod för de här handelsformerna, säger projektforskaren Johanna Wassholm vid Åbo Akademi.

Wassholm svarar tillsammans med sin kollega Anna Sundelin för det fleråriga forskningsprojektet Kommunicerande konsumtion: kringvandrande försäljare och kulturmöten i Finland som har finansierats av Svenska litteratursällskapet och Svenska kulturfonden. Det tvärvetenskapliga projektet synliggör bland annat de bortglömda minoriteter som var involverade i den småskaliga handeln.

– Många historiker betonade tidigare att den finska nationen var homogen och att den enhetliga kulturen var ett trumfkort som stärkte Finlands konkurrenskraft. Till exempel professor Heikki Waris stod för det här synsättet, säger forskaren Hanna Lindberg vid Tammerfors universitet.

Strikt reglerad handel

Enligt Lindberg var det knappast forskarnas avsikt att mörklägga den kulturella och etniska mångfalden i Finland. Man ville bara betona de aspekter som enligt den förhärskande uppfattningen underlättade nationsbygget, anser hon.

– Handeln med varor var strikt reglerad i Finland fram till 1859 och förbehållen städerna och finska medborgare. Gårdfarihandlarna rörde sig med andra ord i en gråzon där verksamheten var olaglig men myndigheterna såg mellan fingrarna och tänkte pragmatiskt, säger historikern Anna Sundelin.

Eftersom handeln koncentrerades till städerna och de regelbundet återkommande marknaderna var det svårt att få tag på konsumtionsvaror på landsbygden. Därför fanns det en skriande efterfrågan på de produkter som gårdfarihandlarna sålde.

– De sålde till exempel tyger, sjalar, mattor, pälsar, pappersartiklar, kläder, vykort, sytillbehör och matvaror lite beroende på om de rörde sig till fots eller med häst och droska, säger Sundelin.

Varför hörde en så stor del av handelsmännen till etniska eller religiösa minoriteter?

– Det var ett sätt för dem att försörja sig på när du inte fick äga affärer. Och så handlade det om att upprätthålla traditioner bland handelsidkande folk.

Den samtida debatten om regleringen av småhandeln och gårdfarihandlarnas roll i det finländska samhället var hätsk, nedlåtande och rasistisk.

"Jag tror att en verklig invandring af allt möjligt slödder från vårt närmaste grannland, skulle vara följden, om gårdfarihandeln hos oss blefve tillåten", sade kommerserådet Gustaf Adolf Lindblom i borgarståndet när lantdagen behandlade frågan 1877.

En stor del av den småskaliga handeln i Finland sköttes av ryska eller karelska gårdfarihandlare under 1800-talet och början av 1900-talet. Bild: Erik Hägglund/SLS arkiv (1917)

Osedligt inflytande

Lantdagsledamöterna befarade att de kringresande handelsmännen förorsakade ekonomiska och sedliga skador. I prästeståndet fick debatten apokalyptiska övertoner. Enligt lantdagens protokoll var det en pastor med efternamnet Lyra som jämförde gårdfarihandlarna med egyptiska gräshoppor som skulle översvämma landet ifall utskottets förslag om att legalisera handeln gick igenom. I bondeståndet ansåg flera ledamöter att de karelska handelsmännen hade en demoraliserande effekt på den finländska befolkningen.

"Gårdfarihandeln skulle föra allmogen i händerna på arkangeliter, judar och andra schackrare", sade lantdagsledamoten Alfred Oskar von Bonsdorff i adelsståndet.

Med schackrare avsågs tvivelaktig handel som inbegrep lurendrejeri och ockerfasoner. Begreppet arkangelit syftade på de handelsmän som hade sina rötter i Vitahavskarelen som hörde till guvernementet Archangelsk i norra Ryssland.

– Alla samhällsstånd och politiska partier omfattade den här typen av retorik på 1870-talet medan det i dag är endast populistiska partier och väldigt specifika grupper som odlar ett sådant språkbruk, säger Hanna Lindberg.

Forskningen kring småhandeln i Finland bygger bland annat på intervjuer med bybor som har kommit i kontakt med gårdfarihandlare. Bild: Mikael Sjövall/SPT

Lump och hår som bytesvara

Utöver de etniskt färgade argumenten var etablissemanget oroat över att den obesuttna klassen nu erbjöds möjligheter att komma över eftertraktade varor som suddade ut klasskillnaderna.

– Det finländska samhället levde i en brytningstid på 1870-talet där till exempel trävaruindustrin erbjöd sysselsättning och inkomster till landsortsbefolkningen som fick mer pengar att röra sig med, säger Johanna Wassholm.

I vissa fall kunde de kringresande handelsmännen också erbjuda byborna välkomna tilläggsinkomster.

– Det fanns gårdfarihandlare som köpte lump eller hår av privatpersoner. Lumporna användes av pappersindustrin medan det uppköpta håret såldes vidare till perukmästare och frisörer som tillverkade håruppsättningar för välsituerade kvinnor, säger Sundelin.

Efter att Finland blev självständigt 1917 ebbade kulturen med kringresande gårdfarihandlare sakta men säkert ut under mellankrigstiden. På 1940-talet hade en stor del av landets tatarer, judar och ryskspråkiga invånare grundat egna affärer där handeln fortsatte under etablerade former.

– Många av dem assimilerades eller förfinskade sina namn för att smälta in i det finska samhället, säger Wassholm.

Tusentals gårdfarihandlare bedrev småskalig handel på olika håll i Finland under 1800-talet och början av 1900-talet.

Lantdagen röstade om gårdfarihandlarnas verksamhet 1877, men förslaget som gick ut på att legalisera handeln förkastades.

Gårdfarihandeln var enligt finsk lagstiftning förbjuden för utlänningar, men legaliserades enligt en rysk förordning som utfärdades 1900.

Den legaliserade gårdfarihandeln kriminaliserades igen efter storstrejken 1905 och förblev olaglig till 1917.

Gårdfarihandeln pågick fram till 1950-talet.

Lanthandeln legaliserades 1859, vilket innebar att man kunde grunda affärer också på landsbygden.

Projektet går under namnet Kommunicerande konsumtion: Kringvandrande försäljare och kulturmöten i Finland 1800-1940.

Forskningen har finansierats av Svenska litteratursällskapet och Svenska kulturfonden.

Den första delen av projektet pågick 2015–2018 och den andra delen startade 2019 och pågår till 2021.

Projektets andra del har finansierats av Kone-stiftelsen och Finlands Akademi.

En svensk- och engelskspråkig antologi om forskningsprojektets resultat är under arbete.

Anna Sundelin håller en presentation om rysk-karelska gårdfarihandlare på Svenska litteratursällskapet den 10 februari klockan 18-20 i Helsingfors.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Akademen - en modern klassiker

Mer läsning