Gardets musikkår slår ett slag för jämställdheten

Gardets musikkår inledde vårsäsongen med anglosaxiska tonsättare. Bild: HBL Arkiv-Cata Portin

Gardets musikkår i Tempelplatsens kyrka 30.1. Dirigent: Hanna Lehtonen. Solist: Aurora Marthens, sopran. Holst, Murray, Camphouse, Ticheli.

Den symfoniska blåsorkestern har alltid varit populär i de anglosaxiska länderna och det är ingen tillfällighet att två av de fyra tonsättarna vid Gardets musikkårs första konsert för säsongen var engelsmän och två amerikanare.

Londonkillen Lyn Murray (1909–1989) flyttade i och för sig till Staterna vid 16 års ålder och kom att göra en lång och framgångsrik karriär inom tv, radio och film och den nu hörda Ronald Searle Suite bygger på material från en av Standard Oil Company 1957 beställd animerad reklamkortfilm. Utmärkt underhållande och välskriven, om än rätt harmlös musik i tidens anda.

Mark Camphouse (f. 1954) hör till de många amerikanska tonsättare som mer eller mindre specialiserat sig på blåsorkestern och hans sångcykel Symphonies from Ivy Green, till texter ur Helen Kellers dagbok, var starkt visuell i uttrycket och påtagligt amerikansk i tonen och klingade mest som ett slags syntes mellan Samuel Barber och John Williams.

Det stora utropstecknet här var utomordentligt smak- och inlevelsefullt och med ypperlig diktion sjungande Aurora Marthens. Marthens har en i grunden lyrisk, sällsynt fräscht klingande sopran med en avsevärd dramatisk kapacitet och att hon stundtals blev överkörd av orkestern var varken hennes eller dirigentens utan den knepiga Tempelplatsakustikens fel.

Finess och frenesi

Gardets musikkår kan åtminstone inte anklagas för brister i jämställdhetstänkandet. Senast jag hörde dem, i mars i fjol, var det Villmanstrands Dragonmusikkårs dirigent Aino Koskela som höll i taktpinnen och av vårens fem offentliga konserter dirigeras inte mindre än tre av kvinnor.

I tisdags stod trumpetaren och blåsorkesterexperten Hanna Lehtonen på podiet – det handlade av allt att döma om något slags examenskonsert, även om programbladets knapphändiga cv inte visste berätta desto mer därom – och hon gav såväl vad plastiken som själva musicerandet beträffar ett lika naturligt som målmedvetet intryck, medan Gardets musikkår stod för ett sedvanligt gediget spel.

Så exempelvis i kvällens intrikataste stycke, Frank Tichelis (f. 1958) riviga miniatyr Postcard vars snärtiga rytmik gjordes med finess och frenesi, och så framför allt i Gustav Holsts stämningsmättade tondikt Hammersmith, där de lyriskt-elegiska och mer exuberanta tongångarna kontrasterades på ett övertygande sätt.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning