Gamla goda tider

Dagens författare är sällan de stjärnor de tidigare tilläts vara, skriver Juha Itkonen.

Jag läste fjärde delen av Hannu Mäkeläs självbiografiska svit, den bok som heter Otavan aika. I boken minns Mäkelä sin förlagskarriär på Otava, en karriär som varade i två decennier.

Förlagshuset är bekant också för mig, däremot är de tider Mäkelä beskriver okända. Ännu i slutet av 1960-talet formades tydligen höstens utgivningsprogram ganska slumpmässigt, utgående från de manus som råkade finnas i knutarna. I september visste man inte med säkerhet vilka böcker som skulle utkomma till jul.

Mäkelä beskriver också på andra vis en förlorad värld. Jag är inte samtida – när Mäkelä sade upp sig från tjänsten som förlagsredaktör 1986 var jag en elvaårig, begåvad uppsatsskribent. Beskrivningarna av förlagsmöten inpyrda av tobaksrök och av utdragna luncher väcker trots det hos mig en längtan till en förgången tid, en tid då bokbranschen snurrade på i lugnare tempo.

Boken bygger på utförliga författarporträtt i vilka Mäkelä minns kolleger och arbetskamrater. Med finns utdrag ur den privata korrespondensen, präglade av författarnas tvivel och enstaka pustar av hybris som är lätta att identifiera sig med. Det känns inte alls som om jag skulle representera en annan typs människa.

Mäkelä verkar däremot tänka så. Det finns gott om pikar till dem som gjort entré i branschen efter hans sorti. Förlagsbranschen är bara business, besluten fattas enligt logiken att vinst ska vara målet. Dagens författare är spelare som bygger sitt eget brand och som vid sidan av det skriver sin bok. Det förblir oklart om någon av oss unga författare tillhör den kategori Mäkelä vårdar så ömt – gruppen av så kallade riktiga författare.

Mäkelä har rätt. Jag tänker inte ens försöka opponera mig. Tiderna har verkligen förändrats och tiden formar dem som verkar nu att anpassa sig efter tidens krav.

De stora förlagen publicerar allt mindre litteratur i små upplagor eftersom deras resultat mäts allt noggrannare. Författarna är skickligare än någonsin på att uppträda eftersom de måste vara det. Om en författare i dag betedde sig som Mäkelä avslöjar att han och Jörn Donner gjorde i Paris 1986 när de kallt slopade ett uppträdande på en av staten subventionerad författarkonferens och dessutom skällde ut den ambassadör som förebrådde dem, skulle han tvingas schavottera offentligt. Att livnära sig på stipendier och vara så arrogant!

Nutiden ser inte lika lätt mellan fingrarna – inte vad gäller någon men i synnerhet inte vad gäller konstnärer. Det känns som om Mäkelä kunde vara lite mer förstående gentemot oss som aldrig fick uppleva den gyllene epok han förunnades.

Det är länge sedan författarnas toppnamn kunde njuta av en sådan helhetsomsorg som förlagen tidigare erbjöd. I vår kultur anses böcker inte längre vara viktiga och inställningen till dem som skriver dem är inte lika festlig. Så är det. Snart finns kanske inga böcker längre och allt färre orkar läsa texter längre än tweetar, och ändå gnetar vi författare och förlag på. Det finns inget annat vi kan göra och pensionen skymtar inte ens vid horisonten. Sett ur en annan synvinkel kunde detta vara en hjältemodig kamp.

Juha Itkonen är författare.

Texten har översatts från finska av Annika Hällsten.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33