Galleritragedin på Busholmen drabbar hela konstscenen

På det kliniska Busholmen finns det inte längre plats för självständiga och icke-kommersiella konstgallerier. Bilden är från Medelhavsgatan. Bild: HBL-arkiv/Niklas Tallqvist

Att det inofficiella kulturcentret L3 på Busholmen stänger är ett hårt slag mot Helsingfors konstliv. Det är ju i de konstnärsdrivna gallerierna som allting börjar, skriver HBL:s konstkritiker Helen Korpak.

En plats där allt är inrutat och institutionaliserat är ingen fri plats.

För några veckor sedan kom nyheten att Helsingfors stad vräker samtliga hyresgäster från magasinet L3 på Busholmen. Sedan flera år tillbaka är L3 en byggnad som betytt mycket för stadens konstliv: här har många konstnärer hittat arbetsrum för en överkomlig hyra, och tre gallerier (Huuto, Rankka och SIC) utövat sin verksamhet. Magasinet har överlevt allt det kaotiska byggande som pågått på Busholmen, men nu när området börjar bli färdigt känns det föga förvånande att slutet stundar. En lite skamfilad och sjabbig byggnad med konstnärsdrivna gallerier och ateljéer passar inte in.

Den egentliga orsaken för vräkningen är legitim: vid en brandsäkerhetskontroll fick L3 inte godkänt, och nu måste hela byggnaden tömmas för att åtgärder ska kunna vidtas. Det hela är nästan lite för snyggt: efter att ha misslyckats med att hitta en köpare för fastigheten har staden hittat ett elegant sätt att främja gentrifieringen. För vem kan kritisera brandsäkerhet?

Det känns fult. Huuto hade just beslutat sig för att fokusera på L3 och därmed avslutat verksamheten på Nylandsgatan, där man haft ett mindre galleriutrymme. Utställningar fanns schemalagda fram tills nästa årsskifte.

För det gäng unga konstnärer som tillsammans hyrde in sig i en större lokal i L3 blev inflyttningsfesten i början av januari en förvirrad avskedsfest i stället. Men brandsäkerheten! Och enligt kontraktet var uppsägningstiden faktiskt bara en till tre månader! Garderingen mot kritik är vattentät.

Allt går enligt reglerna, men faktum kvarstår att det inofficiella kulturcentrum som L3 är, kommer att försvinna från Helsingfors. I och med renoveringen höjs hyrorna astronomiskt, och Busholmen blir slutligen den gentrifierade, blåsiga, själlösa och kliniska stadsdel som den redan länge varit på väg att bli. Varken Victoriakvarteret eller teater Viirus kan tyvärr förändra den saken. Vad som ska hända med L3 är oklart, men konstnärerna lär knappast ha råd att återvända. Kanske det intetsägande Clarionhotellet behöver lite mera konferensutrymmen eller en ny bar att servera trettioeuros drinkar i?

Ett steg närmare en gentrifierad stad, ett steg närmare en så gott som totalt institutionaliserad konstscen. Av L3-gallerierna har SIC och Huuto stått för många intressanta och experimentella utställningar som livat upp Helsingfors konstscen. Båda två är konstnärsdrivna, och speciellt SIC har en unik position som högklassigt konceptuellt orienterat galleri av och med unga konstnärer. Ironiskt nog bedriver Berghällbaserade Sorbus, Helsingfors enda andra galleri med liknande agenda, för tillfället en insamling genom stödkonserter och konstförsäljning, eftersom man hamnat i ekonomiskt trångmål. Det ser illa ut.

Självständiga, icke-kommersiella konstgallerier är oerhört viktiga för en fri, levande konstscen. Helsingfors museer är fina på många sätt, men de är också stela, otympliga jättar: tröga maskinerier. Klassiska institutioner, med andra ord.

En institution experimenterar inte och agerar inte snabbt. Det gör inte heller ett kommersiellt galleri. Institutioner och kommersiella aktörer presenterar enbart konst som redan beviljats stämpeln "bra" av någon apparatur.

Men det är i de konstnärsdrivna gallerierna som allting börjar. För att nämna ett exempel: innan fotografen Maija Tammis porträtt av den japanska roboten Erica i höstas valdes till finalist i den internationella tävlingen Taylor Wessing Photographic Portrait Prize och visades på National Portrait Gallery i London och blev omskriven i The New York Times, hade den finländska publiken möjlighet att bekanta sig med verket på Huuto. Nu, efter att Tammis foto officiellt erkänts som "bra" konst, har det tillträde överallt, men tidigare var dess plats ett självständigt galleri i ett gammalt magasin.

Vart konstnärerna och gallerierna som bebor L3 kan flytta återstår att se. Var i Helsingfors har en konstnär råd att hyra in sig för att bedriva sitt lågavlönade arbete? Hur kan ett självständigt galleri tävla med kommersiella aktörer och spekulanter? Jag förhåller mig pessimistiskt: god vilja och pepp räcker inte långt när pengar är problemet. Förhoppningsvis har jag fel.

Helen Korpak Konstkritiker