Galghumoristiska perspektiv på moderskap

Uttänkt. Föreställningen om moderskapet är minutiöst designad med elastiska och absurda inslag.Bild: Herman Sorgeloos

Belgiska Peeping Tom-gruppens föreställning är som en berättelse från vaggan till graven med moderskapet i fokus.

Dans

Peeping Tom: Moeder

Regi: Gabriela Carrizo. Regiassistans och dramaturgi: Franck Chartier. Konstnärlig assistans: Diane Fourdrignier. Ljudmixning: Yannick Willox, Peeping Tom. Ljusdesign: Giacomo Gorini, Amber Vandenhoeck. Kostymdesign: Diane Fourdrignier, Kristof Van Hoorde, Peeping Tom. Scenografi: Amber Vandenhoeck, Peeping Tom.

Helsingfors festspel, Almisalen 30.8.

Den belgiska gruppen Peeping Tom börjar sin föreställning Moeder (Mor) med en slutbild. På en sjukhusbrits, rättare sagt i en kista, ligger en döende, ålderstigen kvinna. Hennes sista rasslingar följs av en grupp egna eller närstående som väntar. När det sista andetaget gått, skruvas locket på och kistan dras ut.

Förlusten av den egna modern har inspirerat regissören Gabriela Carrizo att sceniskt utforska och framställa födsel, död, olika livssituationer och drastiska förändringar, med moderskap som återkommande tema. Den lika brokiga som uttrycksfullt elastiska och i sig mycket skickliga gruppen av åtta på scen, har varit medskapande och bearbetat sina egna erfarenheter av förlust, som stoff för framställningen. Det att de är medskapande syns i att uttrycket sitter som klippt och skuret för var och en, men som helhet är föreställningen både minutiöst och medvetet designad. Samtidigt är den rätt konventionell med sin slutna sceniska värld som vi tittar in i. Dramaturgin är tät och fungerar, med sitt genomgående moment av förändring och överraskning, väl i förhållande till stoff och längd.

Greppet i föreställningen är filmlikt med episodiska scener som monteras samman och spinner vidare på teman och karaktärer vi känner igen. Mycket riktigt kan man skönja likheter till regissören David Lynch i de surrealistiska, drömlika och lätt obehagliga scenerna.

Scenbilden möjliggör elastiska och absurda inslag i föreställningens olika tematiska fokuseringar. De återkommande iscensättningarna av sjukhus och museum får mig att se dessa två som metaforer för just drastisk förändring respektive bevarande och ihågkommande. I dessa miljöer elaboreras det drömlika, överdrivna och irreella på ett sätt, som får det vardagliga att framstå mera som en parentes.

Drillat och akrobatiskt

Med bara lite text förlitar sig gruppen, helt i dansteatertecken, på det narrativa i scenbilder och i handling. Det fysiska uttrycket är drillat och akrobatiskt. Modern som bär en nyfödd och som snabbt som blixten slår kullerbyttor under sitt lugna vaggande, är ett exempel på det.

Karaktärerna i denna galghumoristiska men även empatiska och bitterljuvt humoristiska eskapad ställs i fokus. Roligast är det när scengolvet via ljudsättningen och det fysiska uttrycket ges ett intryck av att vara vattentäckt och till och med verkar möjliggöra ett drunknande. När en museianställd, som bland annat agerar skulptur och banjospelare, vid stängningen förbannar sitt urtråkiga värv och får kommentaren "Du var enastående i dag!" av en medarbetare, skrattar vi också.

Efteråt minns man bland annat den återkommande scenen med en kuvös och en flicka som växer och åldras inne i den, inför föräldrarna som kommer på besök vid födelsedagen. Ganska på slutet bär en kvinna fram ett barn till en aria. Det får mig att tänka på att gruppens följande produktion i familjetrilogin kommer att heta Kind (Barn) efter starten med Vader (Far) häromåret.

Jan-Peter Kaiku

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33