Fyrkantiga figurer stjälper släkthistoria

PATRIARKEN. Taisto Reimaluoto gör en spännande gestaltning av Viki Björkharry i Nationalteaterns uppsättning av Marko Tapios Arktinen hysteria.Bild: Sakari Viika

Atro Kahiluotos vision är snygg och smäckert rytmisk och trots en avskalad estetik fyller den galant Nationalteaterns "lilla scen".

Arktinen hysteria

Text: Marko Tapio. Dramatisering: Juha-Pekka Hotinen och Atro Kahiluoto. Dramaturgi: Aina Bergroth. Regi: Atro Kahiluoto. Scenografi, projektioner och kostym: Reija Hirvikoski. Ljus: Ville Virtanen. Ljud: Juhani Liimatainen.

På scenen: Timo Tuominen, Taisto Reimaluoto, Tarja Heinula, Timo Torikka, Annika Poijärvi, Marja Salo, Heikki Pitkänen och Petri Liski.

Föreställning på Nationalteaterns lilla scen 3.2.

Marko Tapios släktkrönika Arktinen hysteria fullbordades aldrig utan stannade vid två verk som kom ut 1967 och 1968. I dem förenar författaren, själv född i kultursläkten Tapper, familjen Björkharrys öde med den politiska, sociala och ekonomiska utvecklingen i Finland från 1800-talets slut till 1900-talets mitt.

Verket brukar jämföras med Väinö Linnas mer uppburna Torpartrilogi som också synar krigen – inbördeskriget, vinter- och fortsättningskriget. Marko Tapio spårar orsakerna bakom blodutgjutelserna till den "arktiska hysteri" som finländare lider av, konstaterar författaren Esa Mäkijärvi i programbladet till Nationalteaterns scenversion. Enligt Mäkijärvi är pessimismen, att Marko Tapio pekar ut ruttna ägg bland både de fattiga och de rika i boken, orsaken till att verket inte fått samma erkännande som Väinö Linnas "terapeutiska" trilogi.

I Atro Kahiluotos scenversion hamnar vi rakt in på ett slagfält, den här gången av den mer symboliska sorten, nämligen ett kraftverksbygge i det efterkrigstida Finland. Arbetskonflikt råder mellan chefen, Harri Björkharry (Timo Tuominen) och de anställda. Medan deras relation vecklas ut, med ekon från inbördeskriget, synas också relationen mellan Harri Björkharry och hans far, Viki Björkharry som i Taisto Reimaluotos förtjusande, mångfasetterade och på samma gång seriefigursaktiga gestaltning är sinnebilden av den gamle kapitalisten i plommonstop, kostym och attachéväska.

Atro Kahiluotos vision är snygg och smäckert rytmisk och trots en avskalad estetik fyller den galant Nationalteaterns "lilla scen". Skådespelarna agerar kör och orkester, men kliver också in i enskilda roller. Genom slående enkla medel skapas effektfulla stämningar och miljöer – en rökmaskin i Reimaluotos hand trollar fram äkta societetshusmiljö med cigarrök och livlig atmosfär.

Marko Tapio kritiserades för att vara högersinnad av sin samtid. Åtminstone scenversionen redogör snarare för olika positioner under inbördeskriget. Men inte heller det här är i dag särskilt ovanligt eller häpnadsväckande.

Figurerna är fyrkantiga, särskilt kvinnorna som nästan påminner om typfigurer – den försmådda hustrun och den förföriska flickan. Taisto Reimaluoto lyckas göra en spännande och sjudande tolkning men överlag gör det platta draget hos många av personerna det svårt för en att engagera sig på djupet i släktens öde.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00