Futuristisk nostalgi

Jean-Michel Jarre är känd för sina stora livespelningar.Bild: Yle

Dokumentären om Jean-Michel Jarre, pionjär inom elektronisk musik, är fulla av intressanta delar men helheten känns ofokuserad.

Jean-Michel Jarre: En resa i ljudvärlden, Yle Teema 20.00

Den franska artisten Jean-Michel Jarre var en pionjär inom elektronisk musik och influerar fortsättningsvis unga musiker inom electronica, EDM och trance. Han är säkerligen mest känd för Oxygène (1976), som han spelade in i sin lägenhet, och för sina mastodontiska utomhusspelningar med miljonpublik.

Jarre växte upp med sin mor i en förort till Paris. Fadern, filmmusikkompositören Maurice Jarre, lämnade familjen när Jarre var 5 år. En vän till modern ägde en jazzklubb där bland annat John Coltrane och Chet Baker spelade, och det var där Jarre lärde sig ett nytt musikspråk. Det var också kärleken till jazz och abstrakt konst som ledde Jarre till den elektroniska musiken.

Dokumentären Jean-Michel Jarre: En resa i ljudvärlden (Jean-Michel Jarre: The Rise Of Electronic Music) följer Jarre under arbetet med hans sjuttonde studioalbum Electronia, som släpptes 2015. Albumet innehåller femton olika samarbeten, bland annat med Moby, M83, Air och Armin van Buuren. Jarre släppte även Electronica 2 därpå följande år, med ännu flera samarbeten.

Melankoli, futurism och nostalgi är ord som återkommer när andra musiker beskriver Jarres musik. En av de tidigaste sångerna Jean-Michel Jarre skrev hette Happiness Is a Sad Song. Jarre ville förmedla den sorg som finns inkapslad och undanstuvad i det som utåt sett är lycka. För mig är en annan läsning minst lika sann – nämligen att det knappast finns något bättre än en sorglig sång. Att den där melankolin är eftersträvansvärd och önskvärd.

Under arbetet med Electronica är den mångåriga kreativa processen grundad i de resor Jarre gör, till USA, Kina och runtom i Europa. Det är vitalt att träffa och tillbringa tid tillsammans med de musiker han jobbar med.

Som kontrast konstaterar Moby att de flesta samarbeten han gjort har skett genom att skicka musik fram och tillbaka till människor han aldrig träffar, medan den största delen av Jarre-samarbetet sker på plats i Mobys studio. Att vara på samma plats och skapa emotionell musik skapar en sårbarhet som annars inte uppstår.

En stor del av dokumentären ägnas ändå Jarres tidiga skivor och karriär. Jarre minns till exempel att när Oxygène släpptes var det folk som skickade tillbaka skivan till skivbolaget för de trodde att ljudet i början av första sången var ett tekniskt fel.

Jarre funderar även över konsertupplevelser och hänvisar till ravens förmåga att ta över en plats för en kväll – det är det Jarre vill göra. Han tycker att elektronisk musik ska spelas utomhus med himlen som enda tak.

Det här är väldigt mycket en dokumentär där delarna är intressantare än helheten. Jarre talar om förhållandet till sin far, umgås med Charlotte Rampling – gift med Jarre fram till 2002 – och hänger i olika studior. Han minns spelningar i Kina och ett möte med Fellini. Det är som att regissören Birgit Herdlitschke inte har kunnat välja var fokus ska ligga utan snarare klippt ihop det mesta. Och visst är det en inblick i Jarres värld, men det hade varit mer givande med en entydig riktning.

Martina Moliis-Mellberg Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00