Fult och förunderligt vackert

I Carl Knifs nya, personliga verk sammanflätas ord och rörelse.

At once, in Helsinki. Koreografi: Carl Knif. Text: Kristofer Möller. Scenografi, ljus: Jukka Huitila. Ljud: Janne Hast. Dräkt: Karoliina Koiso-Kanttila. Peruker: Henrietta Hukka. Dans: Jonna Aaltonen, Eero Vesterinen, Riku Lehtopolku, Annika Hyvärinen, Satu Halttunen, Pekka Louhio, Tom Rejström, Misa Lommi.

Kabelfabriken 2.10.

Den första reaktionen är ett nej: inte masker, inte ansiktslösa människor. Den andra är: vilka fula kläder, vilka fula peruker. Den tredje är: vilka fula rörelser.

Den finlandssvenska koreografen och dansaren Carl Knifs nya verk At once, in Helsinki, som hade premiär på festivalen Kuopio tanssii ja soi i somras, är på intet sätt omedelbart charmerande. Charmen smyger ändå in allteftersom man vänjer sig vid den oväntade och ovanliga estetiken samt får tag i berättelserna som rullas upp genom dans och skådespelaren Tom Rejströms berättare.

Verket är både dansteater, nutidsdans och autofiktivt berättande. Texten är skriven av dramatikern och skådespelaren Kristofer Möller i samarbete med Knif, och baserar sig på Möllers egna upplevelser i staden.

Genom berättaren möter vi en ung impulsiv man som obemärkt men oåterkalleligt sjunker in i psykisk sjukdom, en dement gammal kvinna och en flicka som inte kan äta.

Berättelserna är varken upplyftande eller hoppfulla, men de är vackra i sin mänsklighet. Sorg är vackert. Mycket vackra är också de ömma, erotiska men lågmälda kärleksscenerna mellan berättaren och den unga mannen, i form av dubbla dansduetter. Jag vet inte om jag förut sett kärlek mellan två män levandegjord på ett så berörande sätt.

Personligt, opersonligt

Verket för osökt tankarna till Roy Anderssons filmestetik: de grådaskiga färgerna, de tröstlösa ödena, det lite surrealistiska men ändå vardagliga. Rörelsespråket är särskilt i porträttet av den gamla kvinnan personligt, ryckigt, svårdefinierbart. Störande och fult, men därför intressant.

De tunna beige strumpbyxaktiga maskerna som döljer ansiktsdragen känns otrevliga på grund av den främmandegörande effekten. Med dansarnas identiska och generiska kläder är effekten ännu större. Samtidigt gör denna opersonlighet berättelserna allmängiltiga.

Verket känns nyskapande i hur text (främst på svenska) och rörelse sammansmälter sömlöst och hur fokus skiftar mellan orden och det fysiska. Sköna är stunderna av tyst, intensiv dans. I dem kan man vila.

Enligt koreografen behandlar verket bland annat huruvida mirakel är möjliga och vilken plats hoppet har i våra liv. Av dessa ser jag dock intet av i föreställningen: miraklen och hoppet lyser – åtminstone enligt min upplevelse – med sin frånvaro. Men något är det som lyser i alla fall, och detta underliga verk förför slutligen.

Föreställningar till 7.10.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42