Full fart åt alla håll med hjärtat i behåll

Många frågor blir obesvarade i boken om Alexander Stubb och recensenten Yrsa Grüne hoppas på en ny bok. Bild: HBL arkiv - Kristoffer Åberg

Alex – en träffande titel för en bok som handlar om den förre utrikesministern, utrikeshandelsministern, finansministern, Samlingspartiledaren och statsministern Alexander Stubb.

Karo Hämäläinen & Alexander Stubb: Alex

Otava 2017, 304 s.

Listan är förstås inte komplett. Den kunde utökas med de olika befattningarna inom EU och tiden som EU-parlamentariker.

Det är mycket Stubb har hunnit med innan han fyllt femtio. Själv säger han att hans motto alltid har varit att göra till fullo allt han har bestämt sig för att göra. Med viss självironi avslöjar han att detta också gällde de år han rökte, en ovana som han lade av med när han började göra sin värnplikt.

"Inte var det ju så här det skulle gå". Så inleder Stubb förordet till boken. Med det menar han att han inte hade tänkt skriva någon memoarbok över huvud taget.

Men Alexander Stubb är Alexander Stubb. Efter den förödmjukande förlusten i ordförandekampen mot partikamraten Petteri Orpo är det kanske inte så konstigt att Stubb vill komma med sin egen tolkning. I samband med bokutgivningen i torsdags bröt han också den tystnad som han hade iakttagit när det gäller att ställa upp för finländska medier.

Tystnaden var ändå inte total, Stubb medverkade bland annat som kolumnist i Financial Times.

Personlig

Som memoarbok är Alex långt ifrån fullständig, det här är en högst personlig betraktelse – och självbetraktelse. Foton från familjealbumet understryker detta.

Stubb lovar "med 90 procents säkerhet" återkomma i ett senare skede med sina politiska memoarer. En hel del av det politiska spelet finns ändå med på slutet, inklusive de sömnlösa nätter och den frustration turerna i spelet orsakat honom.

Vi får veta en hel del om Alexander Stubbs barndom och uppväxten på Lövö i Helsingfors. Och om familjen Stubb och föräldrarnas bakgrund samt broderns roll på Stubbs väg till Furman University i Greenville i South Carolina, USA. Det var under studieåren där som Stubb lärde sig presentera sina synpunkter i tre punkter, något som blev hans varumärke under de aktiva åren i politiken här hemma också.

Mötet med Suzanne Innes som sedan skulle bli hans hustru och närmaste stöd skildras ingående.

Bild: XX

Sportig

Och så är det naturligtvis sporten.

Den unge Alexander Stubb spelade ishockey och var också aktiv golfare. Under årens lopp har han prövat på många olika grenar men uthållighetskrävande aktiviteter kom först senare. Stubb medger utan omsvep att han är och alltid har varit en sportfreak.

Då Stubb kallades till Finland för att ersätta Ilkka Kanerva som utrikesminister minns jag att jag hade hört att Stubb nyligen hade köpt en fin cykel. Jag frågade en av tjänstemännen på UM hur hans eller hennes nye chef skulle hinna cykla i sitt nya jobb.

"Han stiger säkert upp klockan tre och trampar en runda", blev det lite uppgivna svaret.

Kolleger

Inte oväntat återkommer Stubb flera gånger till att utrikesministerposten var hans drömjobb och att han gärna hade fortsatt. Men i de följande regeringsförhandlingarna efter riksdagsvalet 2011 mellan sex partier gick den till SDP och Erkki Tuomioja.

Förhållandet mellan de två präglades av ömsesidig respekt, trots att de representerar olika ideologier, skriver Stubb. Också förra ordföranden för SDP och finansminister Jutta Urpilainen samt – ingalunda överraskande – SFP:s Carl Haglund hör till de regeringskolleger som Stubb gillat.

Identifieringen med Urpilainen är antagligen stark, också hon fälldes av sina egna, trots att hon ville fortsätta.

Det cirkulerade starka rykten inför SDP:s byte om att det var Eero Heinäluoma som orkestrerat petandet av Urpilainen – som hämnd för att hon inte bytte ut Tuomioja mot Heinäluoma när det var dags att infria löftet om rotation inom ministergruppen.

Stubb avslöjar ingenting om detta, men låter nog förstå att Heinäluoma i många frågor var den grå eminensen.

Vad hände?

Det är ändå stjärnskottet Stubbs uppgång och fall inom Samlingspartiet som väcker mest förväntningar hos läsaren. Vad var det egentligen som hände?

Innerst inne vet Stubb själv att det var platsen som EU-parlamentariker och kommissionär som hade legat hans hjärta närmast. De planerna sköts i sank när statsminister Jyrki Katainen överraskande bestämde sig för att själv snyta jobbet framför näsan på Stubb.

Stubb är från första början medveten om att han inte är tillräckligt insatt i inhemska frågor. Så han läser in sig på allt. Han vill ändå vara annorlunda, en nydanare. Som utrikesminister var det kanske enklare. Men som partiledare och finansminister inte lika lätt.

Att allt det som finländarna med förtjusning tog emot – tweetandet, öppenheten, shortsen och sandalerna – plötsligt vändes mot Stubb är för en utomstående betraktare ett mysterium. Kanske tidpunkten helt enkelt var fel, gissar han själv.

Det var den i alla fall för Samlingspartiets veteraner i riksdagsgruppen som började köra fram inrikesminister Petteri Orpo som utmanare. Orpo ställer sig först på tvären men ringer upp Stubb bara ett par månader senare och meddelar att han ställer upp. "Kan du inte vänta ett år eller två", undrar Stubb, som redan tidigare har avslöjat för Orpo att han så småningom tänker lämna partiledarposten. Det går inte, och Stubb får vika.

Inte bitter?

Om och om igen understryker Stubb att han inte känner någon som helst bitterhet mot Orpo.

Det kanske stämmer, men visst genomsyras Stubbs beskrivning av sin tid inom inrikespolitiken av bitterhet: mot SDP och Antti Rinne för svikna löften, mot icke med namn nämnda partikamrater som inte stödde honom och mot medierna, också HBL:s tidigare ledarskribent Björn Månsson.

Annorlunda kunde det förstås inte vara när det handlar om en känslomänniska som Alexander Stubb.

Men visst hoppas man att han någon gång i framtiden infriar sitt löfte om en fortsättning. Många frågor väntar ännu på sitt svar. Bland annat Stubbs förhållande till presidenterna Halonen och Niinistö, som nu nämns bara lite i förbifarten. Utrikesministern och statsministern har ju en central roll när det gäller att forma Finlands utrikespolitik tillsammans med presidenten.

Yrsa Grüne

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning