Fruktbart kontrasterande cellosonater

Bild: Skivomslag

Rautavaaras tre cellosonater är tillräckligt olika varandra för en fruktbar kontrast. Skivan kan eventuellt bli pianisten Gunilla Süssmans sista.

Kammarmusik

Einojuhani Rautavaara: Verk för cello och piano.

Tanja Tetzlaff, cello, Gunilla Süssmann, piano. (Ondine)

Ondine fortsätter sitt Rautavaaraprojekt med verken för cello och piano. De tre cellosonaterna – två med piano, en för solocello och samtliga skrivna för Erkki Rautio – representerar den konstnärligt spännande perioden från slutet av 60-talet till mitten av 1970-talet, även om de fullbordades åtskilligt senare.

De är tillräckligt olika varandra till väsen och temperament för att kontrastera fruktbart – den första sonaten är närmast nyromantiskt sångbar, den andra mer intrikat och expressiv, medan solosonaten lutar mot en neobarock estetik – medan de stramt neoklassiska Två preludier och fugor (1955), den eldfängda folkmelodibearbetningen Polska (1977) och cello-pianoarrangemanget av Sydämeni laulu ur Aleksis Kivi-operan förlänar helheten ytterligare uttrycksmässig variation.

Tanja Tetzlaff har, liksom violinistbrodern Christian, länge hört till mina favoriter och långvariga partnern Gunilla Süssmann är samma sensitiva andas barn. Musikerna beskriver i en personligt hållen text sin relation till Einojuhani Rautavaara och avslöjar att skivan kan bli deras musikaliska testamente. Süssmann drabbades efter inspelningen av fokal dystoni i högra handen och det är oklart om hon framdeles kan spela tvåhändigt.

Mats Liljeroos Musikkritiker