Fruktbar inbördes beundran

Hannu Lintus programplanering börjar bli alltmer avancerad, såväl på det idémässiga som estetiska planet, skriver Mats Liljeroos.

Radions symfoniorkester i Musikhuset 27.5. Dirigent: Hannu Lintu. Solist: Violeta Urmana, sopran. Beethoven, Berlioz, Wagner.

Fredagens RSO-konsert var uppbyggd kring tre tonsättare, som förenades av såväl inbördes beundran som en mer direkt musikalisk påverkan och korsbefruktning på olika plan.

Beethoven beundrade i och för sig vare sig Berlioz eller Wagner av den enkla orsaken att han inte hann stifta bekantskap med deras musik. De yngre kollegerna tog dock starka intryck av Beethoven och man kan gott och väl tänka sig att exempelvis de tre Leonoreuvertyrerna, av vilka vi nu hörde den inte så ofta framförda tvåan, liksom även själva operan studerades noggrant.

Så kan till exempel hos både Berlioz och Wagner skönjas ett visst instrumentalt sätt att behandla människorösten som delvis är ett arv från Beethoven och som kom rätt tydligt i dagen i ett av fyra verk som den unge Berlioz försökte blidka den stockkonservativa Prix de Rome-juryn med, La mort de Cléopâtre (Kleopatras död) – i betydligt högre grad en suggestiv operascen än den officiella genrebestämningen kantat.

Berlioz beundrade alltså den tio år yngre Wagner, som i sin tur tog starkare intryck av Berlioz än vad han någonsin medgav offentligt. Något som bland annat framgår av den progressivt visionära instrumentationen, som firar triumfer inte minst i tetralogin Der Ring des Nibelungen, ur vilken vi nu hörde Brünnhildes magnifika slutscen ur Götterdämmerung, "Starke Scheite".

Litauiska sopranen Violeta Urmana inledde sin bana som mezzosopran, bytte sedan fack till sopran och sjunger nuförtiden bägge två. Hennes röst är dramatisk, men inte av den mest högdramatiska Birgit Nilsson-typen. Hon har gjort Isolde, men skulle förmodligen aldrig sjunga Brünnhilde på scenen.

Tack och lov gör hon kortare stumpar i konsertsalen och efter att i Berlioz gett ett imponerande prov på stämmans klangliga och emotionella uttrycksfullhet satt Wagner mer än bra. Vibratot är i och för sig av det mer generösa slaget och kan i längden bli tröttande, men hon har det under fullkomlig kontroll och använder det på ett mestadels nog så effektfullt sätt.

Man kan tänka sig mer spektakulära tolkningar av Brünnhildes slutmonolog, men inte så värst mycket mer intelligenta tolkningar. Urmana vet precis vad hon sysslar med, vad rösten förmår och inte förmår och hur hon skall uppnå den avsedda effekten.

Siegfriedidyllen är en tacksam rekommendation för dem som anser att Wagner undantagslöst är pompös, storvulen och allmänt tungsint. Mer ömsint intim, behagligt känslosam och allmänt bekymmersfri musik får man leta efter och Lintus relativt snabba tempon var åtminstone inte till förfång för det musikaliska helhetsintrycket.

I Beethovenuvertyren brassades det på, stundtals med snudd på ett burdust sätt, vilket inte är helt fel i just det stycket och Lintu skall dessutom ha en eloge för att han höll de väldiga klangmassorna i Ragnarökfinalen under minutiös kontroll. Klangbilden var noggrant kalibrerad och orkestern körde aldrig utan orsak över solisten.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33