Fritt fysiskt Monteverdiflöde

Tuuli Lindeberg kombinerade glänsande sång med modiga rörelser i den dansanta versionen av Monteverdis Mariavesper.Bild: Kristiina Männikkö

Monteverdis Mariavesper som verket aldrig skådats tidigare! Gränsen mellan sångare och dansare suddas ut, och resultatet är fascinerande.

Monteverdi: Mariavesper. Koreografi Anna Mustonen, musikalisk ledning Marianna Henriksson. På scenen Hanna Ahti, Anna Kupari, Eleni Pierides samt Tuuli Lindeberg, Sirkku Rintamäki, sopran; Teppo Lampela, alt; Taavi Oramo, Juho Punkeri, tenor; Jussi Lehtipuu, bas. Musiker från Helsingfors barockorkester. Dräkter Piia Rinne, rums- och ljusdesign Heikki Paasonen, dramaturgi Masi Tiitta. Kabelfabrikens Pannhall 19.4.

Samarbetet mellan koreografen Anna Mustonen och cembalisten Marianna Henriksson fortsätter i stor stil. Claudio Monteverdis Mariavesper är en barockmusikklassiker, ett stort sakralverk som denna gång fick en fascinerande fysisk tolkning. Musiken är fantastisk redan i sig – ingen chans att tröttna på verket fast jag sjungit det flera gånger själv. Trots att texten är sakral finns det mycket att ta fasta på i innehållet – från dramatiska Dixit dominus där man krossar fiendernas huvud till de erotiskt färgade Höga visan-texterna.

Man kan förstås göra verket massivt med stor orkester och kör – denna gång hade man sex sångare som skötte både solo- och körpartier samt enkel besättning i stråkar och blåsare. För en gångs skull bjöds det också på sinkaspel i lyxklass med gästande musiker influgna från Storbritannien. Marianna Henriksson höll livligt i tyglarna vid cembalon. Det känns skönt att se ett så här jämställt samarbete mellan musik och dans – alla verkade kasta sig ut i samarbetet med liv och lust utan att tvingas till kompromisser i det egna hantverket.

Gott om detaljer

Sångarna och tre dansare agerar ut största delen av musiken synnerligen fysiskt. Början är kanske inte helt lyckad, det känns som om man behöver mera tid för att bli bekant med individer och kollektiv. Agerandet tycks först sakna fokus. Andra satsen Dixit dominus är rätt komplex och känns rätt rörig – men sedan vänder det. Från och med utsökta tenorarian Nigra sum fungerar dramaturgin som smort. Solon, duetter och tersetter alternerar med större körnummer vilket ger en naturlig böljande rytm åt det sceniska. Smågrupperna sjunger utantill, vilket ger sångarna en helt annan frihet att uttrycka sig med hela kroppen och stundvis även ta kontakt med dansarna, något man gärna kunde ha utvecklat ännu längre. När man väl vant sig vid att det finns massvis med action att ta fasta på känns det hela lite som att iaktta en tavla av Brueghel – man kan alltid zooma in på någon ny detalj. Den massiva Magnificat-sats som avslutar verket brukar ofta kännas lite väl tungsmält, men här lyckas skarorna med enkla medel blåsa liv i musiken och erbjuda ett lugnt slut.

De tre dansarna färgar nästan hela tiden musiken med sina rörelser och sjunger också ibland. Stilen är informell, nästan improvisatorisk. Emellanåt går man totalt hand i hand med musiken, ibland söker man sig andra vägar. Allt verkar väldigt naturligt – emellanåt bjuder kroppen på hopp och språng, emellanåt på balettinspirerade rörelser. Sopranduetten Pulchra es blir en höjdare, då dansarna speglar och iakttar sångarnas rörelser.

Hur sakral musiken än är finns det massvis av partier som är rena dansmusiken, redan i början spritter dansnerven i alla korta ritornelloavsnitt. Kärnan i hela konceptet kan man skönja i små detaljer som det underbara walking base-partiet i Laetatus sum: musiken är så medryckande att man verkligen har lust att småle och vicka på höfterna, och nu är det för en gångs skull helt tillåtet! Sångarna utstrålar iver och vokalt sitter allt givetvis bombsäkert.

Gränser suddas ut

Ska man sjunga opera får man vänja sig att röra sig på alla tänkbara sätt samtidigt som man sjunger. Man kan skönja den livfullt tolkande operasångarens kropp i speciellt Juho Punkeri och sprittande dansglada Jussi Lehtipuu. Multibegåvningen Taavi Oramo är härligt jordnära i sin fysik, som dirigent tycks han vara van vid att hämta kraft ur marken. Glänsande Tuuli Lindeberg kan sitt parti utan och innan, och att hon sjunger utantill ger henne möjlighet att utforska dansens språk mer än någon annan, och resultatet är fascinerande.

Akustiskt fungerar det hela förvånansvärt bra i Pannhallen, även om publiken sitter runt scenen och en tydlig frontlinje saknas. Emellanåt känns det förvirrande att man i de mångstämmiga satserna inte hör alla stämmor – vissa är helt enkelt vara vända åt något annat håll och projicerar sin klang ditåt. Men å andra sidan, då man befinner sig i skottlinjen får man en stark upplevelse av vissa sångare.

Instrumentalistgänget skötte sitt med bravur. Nästa gång kanske man har chansen att involvera även dem i det sceniska – man blir nästan hungrig efter att sudda ut gränsen även till instrumentalisterna, speciellt då man har figurer som fagottisten-barockdansaren Jani Sunnarborg i leden. De få ögonblicken då musikerna rörde på sig, man gick utanför partituret och lekte lite med improvisation gav mersmak. Jag ser fram emot fler Mustonen-Henriksson-projekt.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33