Fritt flöde på Keravajazz

Ikonen–Sclavis–Sooäär–Østergaard bjöd på ett fritt flöde som ändå inte saknade koncist pulserande grooves eller igenkännliga idéer med rötter i både jazz och klassisk musik bland fraserna.

JAZZ

Keravajazz

Keudasalen 4.6

Kvartetten Ikonen–Sclavis–Sooäär–Østergaard framförde en lång improviserad helhet, i vilken strukturen uppstod längs vägen. Danska Michala Østergaard-Nielssens arbete bakom trummorna var en tydlig stomme i det baslösa bandets giv. Hon skapade med stor lyhördhet samband mellan och under improvisationerna. Särskilt fint var samarbetet mellan henne och pianisten Kari Ikonen. Helt tydligt synkade de två musikernas visioner och intentioner perfekt. Musikens dynamik var rekordstor, från industriellt klingande tunga grooves till de tystaste utav avskalade pianissimon.

Påfallande var musikernas oortodoxa bruk av instrumenten. Det är tradition inom jazz att göra så. Tänk bara på kontrabasen, som i regel spelas pizzicato hela vägen lång inom jazz. Men här var det fråga om radikalare ingrepp som knappast hittas ur exempelvis elgitarrens bruksanvisning.

Jaak Sooäär, som numera leder jazzlinjen vid Estlands musik- och teaterakademi, använde knappast alls gitarren på vanligt sätt. I stället spelade han med eller utan effekter instrumentet till exempel med en trumklubba. Undersökande gitarrism kallar Raoul Björkenheim sådant.

Den franske klarinettisten Louis Sclavis var sammansättningens dragplåster, men i praktiken framhävde han sig inte särskilt. Skalan var bred, från djupt basregister på basklarinetten till späda sopranröster från det mindre instrumentet. Han skapade även tumpianoeffekter genom klaffspel på basklarinetten. Sclavis är i högre grad en blåsare med vacker, klassiskt härledd klang och innovativa grepp än världens största svängare.

Musikens karaktär och intresse varierade enligt vem som var draghäst. Eftersom pianot inte traditionellt är frijazzens centralinstrument, men även för att Ikonen är den musiker han är, överraskade och charmade kaskaderna från flygeln särskilt. Flera gånger fick Ikonen musiken stadigt på fötterna efter vissa smärre svackor.

Konserten inleddes av KVR, det vill säga Jussi Kannaste, tenorsaxofon, Teemu Viinkainen, elgitarr och Joonas Riippa, trummor. Även med tanke på att jazzen sägs ha kommit till Finland på dagen 90 år före denna konsert var trions på traditioner byggande, men samtidigt nyskapande och klart behagliga set en mer än lämplig inledning för huvudkonserten. Trions stilbredd var stor, från luftig fri fusion i The Opener, i vilken Viinikainens arbete på de lägre strängarna gav Weather Report-känsla, till fritonalt abstrakta ostinaton och drömsekvens i Draft.

Ändå rymdes även ett par standardlåtar med i urvalet. Man avslutade med Monks Evidence, vars tema bygger på till synes slumpmässigt utplacerade staccatosynkoper. Utan ett stadigt pulserande komp i bakgrunden flyttades bevismaterialet till en modernare brottsplats. Som extranummer kontextualiserade trion Brubecks Take Five på ett sätt som passade miljön, men även bjöd på oförfalskad skönhet.

Jan-Erik Holmberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33