Friheten äter till sist upp gemenskapen

Bild: Wilfred Hildonen

Det goda Norden har inte bara byggts av staten och friheterna. Utan också av gemenskaper som föreningar, fackförbund och frikyrkor.

– Oj, det var en liten bok. Titeln lovar lite mer, säger försäljaren i bokhandeln på Hamngatan i Stockholm.

Jag har lagt upp teologen och Expressenkrönikören Joel Halldorfs senaste verk Gud: Återkomsten på disken. Det låter som en fantasy-tegelsten av Tolkien, men det är en pocketbok som väger 118 gram när jag ska posta den till en kompis.

Den bästa behållningen av Halldorfs orange bok är inte så mycket hans mantra om religionens återkomst. Han sitter i ett släktträd av frikyrkopastorer och -missionärer där det hör till att gång på gång säga att nu!, nu! kommer det stora andliga genombrottet i våra länder, efter all dold tro och längtan.

Samhället går ändå betongstadigt åt ett annat håll. Referenser till kristet bildspråk, eller förmågan att läsa av religion i allmänhet, försvinner i samma takt som farbrödernas klassiska citat på latin på tidningarnas insändarsidor.

Viktigare i Halldorfs lilla, välskrivna debattskrift är i så fall hans kritik av vardagens liberalism, ett nödvändigt ramverk av friheter som går längre än så och blir en livsstilsnorm. Ett projekt, anser han, som isolerar människor från varandra, reducerar oss till utbytbara källor av nytta för varandra, och dödar våra viktiga gemenskaper.

Dit räknar han alla de folkrörelser, föreningar, fackrörelser, förbund, frikyrkor och församlingar som har gjort att Sverige, under några seklers samtidshistoria som ett fattigt och ojämlikt land, aldrig har drabbats av inre konflikter och krig.

Detsamma har sagts om England som ska ha undgått en rad revolutioner för att en social lågkyrklighet skapade kanaler för materiell hjälp, och ramverk där folk kunde engagera sig i att stödja andra - som den lite besynnerligt organiserade Frälsningsarmén eller metodismen.

Kulturskribenter i Sverige som Sydsvenskans Ida Ölmedal har varnat för den 38-åriga Halldorfs "charmiga konservatism". Dagens Nyheters Lisa Magnusson skriver att vi inte längre behöver moral "som pådyvlas uppifrån". Göteborgs-Postens Karin Pihl ger honom rätt i att liberal livshållning behöver "[goda] auktoriteter som räddar oss från vår självupptagna ensamhet".

Gemenskaper är knepiga, och Halldorf säger för lite om hur man sorterar goda sådana från dåliga. I Googles, Facebooks och e-postlistornas tidsålder får gemenskaperna en ny växel. Men vi möts fortfarande för sällan fysiskt för att diskutera. Vi får aldrig chansen att se att en meningsmotståndare kan vara sympatisk, eller att en likasinnad i praktiken är helknäpp.

Ta antivaccinrörelsen. Den kopplas mest genom antydningar samman med det geografiska området för en av landets religiösa väckelserörelser, även om sambandet och korrelationen mellan dem så här långt är oklar.

Något slags svar kommer förmodligen ur en pågående ÅA-undersökning om fenomenet. Fram till dess kan man kanske spekulera i att det här sker i en region som genom århundraden har odlat en österbottnisk integritet av självbestämmande och egen åker.

Antivaccinrörelsen kanske tar frågor om hälsa, kropp och immunitet i egna händer parallellt med att samma byar har gjort lika med religionen. Eller med politiken, när man skapade Munsalasocialism och -pacifism. Eller med hantverket, när man började skapa världens snofsigaste Swanbåtar, förbi Finlands samtliga industrihierarkier.

Det är svårt att säga vad som är höna och ägg, eller vad som inte har något samband alls. Lätt hasplar vi kanske bara ur oss en majoritets, eller ett samhälles normativa syn på saken.

Joel Halldorf har ett talande exempel: En modern, teologiskt liberal frikyrka i Göteborg fick nyligen inte bidrag för sina scouter för att den som religiös rörelse inte ansågs vara "demokratisk".

Han påminner då om att det baptistarv som ligger som kyrkans grund hade demokratiska möten med yttrande- och beslutsrätt också för kvinnor och unga redan på 1840-talet, långt innan Sverige som stat blev demokratiskt.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39