Frihet framför trygghet – Johanna Nuutinen satsar på fysisk fantasi

Efter 15 år av trygghet vid Finlands Nationalbalett väljer dansaren och koreografen Johanna Nuutinen nu friheten, och tar klivet fullt ut i en oviss frilansframtid. Efter genombrottet med den prisbelönade dansfilmen Me – story of a performance siktar hon på en internationell karriär. I september är hon aktuell på hemmaplan med verket IRIS – dans i mänsklighetens sprickor på Kabelfabriken i Helsingfors.

Hon är ungefär 12 år gammal på fotot jag har framför mig. Samma intensiva och målmedvetna blick. Vi studerade en tid tillsammans vid balettläroanstalten och jobbade flera år tillsammans vid Finlands Nationalbalett. Johanna Nuutinen hade redan tidigt ett väldigt professionellt grepp i sitt sätt att arbeta.

– Det har jag fått av min fotografpappa som jag gjorde många modelljobb för som barn. Med det växte arbetsmoralen. Jag lärde mig också mycket om produktionsarbetet och företagsamhet.

Det var i februari hon lämnade in sin avskedsansökan, innan hon visste om att hon skulle få ett treårigt konstnärsstipendium av Suomen Kulttuurirahasto.

– Jag har alltid följt min intuition och har aldrig lämnat ogjort något jag velat göra. Jag har jobbat enormt mycket för det huset under mina 15 år i kompaniet och 10 år i balettskolan. Men allt har sin tid. Vardagen förändras inte från det den varit de senaste två åren som alterneringsledig, som vid sidan av dansen präglats bland annat av att skicka festivalansökningar fram till småtimmarna.

På Nationalbaletten har Nuutinen fått jobba med många av dansvärldens största koreografer: Ohad Naharin, Jiří Kylián, William Forsythe och Tero Saarinen för att nämna några.

– Jag är tacksam över att ha fått jobba med så många fantastiska koreografer. Vissa dagar är extrema. På femton minuter får man sadla om från nutidsdans med Ohad Naharin till klassiska Svansjön. Kroppen klarar av det till en viss gräns. Jag har aldrig identifierat mig som en klassisk ballerina, utan är mer intresserad av en annan typ av kvinnobild.

Nuutinen är väl medveten om att hon lämnar den trygghet en institution medför – månadslön, betald semester, sjukvård, pension … allt sådant som många frilansare och artister bara kan drömma om.

– Jag skulle ha tio år till pensionen. Men så mycket kan hända på tio år. Visst känns det pirrigt att stå på egna ben. Det är bara de starkaste som klarar sig.

Ålderdom som styrka i nypremiär

Den 22 september är det premiär för Nuutinens verk Iris– dans i mänsklighetens sprickor i Turbinsalen i Kabelfabriken. Verket som kombinerar dans och film behandlar teman som styrka, uthållighet, överlevnad och behovet av att bli sedd. Inför verket har Nuutinen intervjuat sjutton 80–90-åringar om vilka minnen och händelser som berört dem mest. Utifrån diskussionerna har hon tillsammans med filmskaparen Jukka Rajala-Granstubb byggt upp en surrealistisk värld som skiftar mellan ett känsligt scen- och ett kargt filmlandskap.

I verket dansar Nathalie Ruiz och Yvan Auzely, som bägge gjort en lång karriär med världsberömda Cullbergbaletten. I kortfilmen uppträder dans- och cirkusartister i olika åldrar.

– Efter alla livets törnar och kringelikrokar framstod de här människorna jag intervjuat som hjältar som bär sitt förflutna som en rustning, stärkta av alla utmaningar de klarat av. Genom de två äldre och mognare dansarna hoppas jag också att såväl åskådare som konstnärer skulle sluta se åldern som en begränsning och i stället se mänskligheten i dess olika skeden hos varandra.

Genombrott via film

Nuutinens stora genombrott utomlands skedde via den prisbelönta kortfilmen Me – story of a performance, som skapades 2013 i samarbete med Jopsu och Timo Ramu. Den en minut långa trailern är visuellt hisnande och i dagens digitala värld lätt att sprida via sociala medier och i festivalansökningar. Filmen har visats på över 40 filmfestivaler runtom i världen.

– Jag visste att jag skulle återvända till jobbet på operan efter min alterneringsledighet, och ville ha något jag kunde utveckla vid sidan om, och det fungerade. Det tar ändå sin tid att etablera sig. Filmen gjordes 2013, och tre år senare har jag lyckats sälja in den till nutidsmuseer.

Nuutinen vidareutvecklade filmen till verket Me där hon vid sidan av filmen står för en live-improvisation och skapar en performans i samarbete med publiken. Det är beställningsverk för museer och gallerier.

– Hittills har jag improviserat i nio timmar. Jag får äta och gå på toaletten de stunder då ingen ser. Med verket vill jag bryta personliga gränser och undersöka hur åskådaren reagerar på beröring.

Solot Hatched föddes då en festivalledare i Hong Kong såg trailern till Me i Singapore och bad Nuutinen skapa ett nytt verk för sin egen festival.

Social eMotions grundar sig på resultat från en tvåårig vetenskaplig och konstnärlig undersökning som gjordes i samarbete med ett forskningsteam som leddes av Tommi Himberg, forskardoktor vid Aalto-universitetet samt Nuutinens partner, dansaren och koreografen Jarkko Lehmus. Den undersökte känslor i en social kontext med neurovetenskapen, dansen, musiken och bildkonsten som utgångspunkt. Den största utmaningen för teamet var att först hitta ett nolläge, en neutral rörelse att utgå ifrån.

– Det var ett mycket intressant och lärorikt experiment, som jag har haft nytta av i min arbetsprocess. Själv utgår jag ofta från känslor men det är nyttig att vid behov kunna återgå till nolläget.

Ett eget universum

Som barn ritade Nuutinen mycket. Hon gillade att skapa arkitektoniska tredimensionella utrymmen. Också i dag skissar hon ofta upp sina verk på papper när hon börjar jobba på något nytt.

– Först bygger jag upp en värld av ljud, det visuella och olika sinnesstämningar. I det universumet stiger jag sedan fysiskt in.

Gemensamma nämnare för Nuutinens verk är identitet, metamorfos samt hur kroppen och sinnet påverkas av utmattning och föreställningens varaktighet. Vad händer om man ser en femte eller en sjätte version och hur formas verket i olika utrymmen?

Förutom dansen är det visuella och video också viktiga element i Nuutinens tvärkonstnärliga verk, som allt oftare visas i museer och gallerier.

– Videobilden utgör en förlängning av verkligheten, en annan dimension.

Fokus på Asien

Förutom att skapa ett starkare kontaktnät i Finland siktar Nuutinen på att göra en internationell karriär. Just nu ligger fokus på Asien.

– I en ny kultur utvecklas man och kan utmana sina egna ståndpunkter. Hur man lyckas internationellt beror på konstnären själv, man måste själv vara sitt eget visitkort och vara medveten om var ens verk fungerar. Det kan ta flera år att etablera sig. Att lyckas kräver lyhördhet och respekt för vad som fungerar i olika kulturer.

Nuutinen utesluter inte att i framtiden grunda en egen grupp. I treårsplanen ingår bland annat att organisera olika workshoppar i Helsingfors. I dem kan man studera olika rörelsemetoder som riktar sig till dansare, skådespelare och cirkusartister.

– För mig är det viktigt att dela med mig av den kunskap jag har, att tillsammans med gruppen testa oss fram genom improvisation. Det handlar inte bara om dans, utan rörelse – fysisk fantasi.

PROFIL

Johanna Nuutinen

Bor i: Helsingfors

Ålder: 34

Karriär: Finlands Nationalbalett 2002–2017 (frilans 2015–2017)

Om jag inte var dansare skulle jag: Fotografera och ha en egen espressobar.

Aktuell med: Dansföreställningen Iris (premiär 22 september 2017 i Kabelfabriken, Helsingfor, i samarbete med det irländska residenscentret Shawbrook).

Kommande verk: Room (premiär i november 2017 i Björneborg, samarbete med Pori Dance Company samt The centre of choreographic creation Trois C-L), Lucid dream (premiär våren 2018 i Helsingfors, samarbete med Seoul Dance Center).

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00