Frigg lirar vidare med bravur

Efter femton år och sju album har kärnan i folkmusikbandet Frigg hållits förbluffande väl intakt. Kontinentalplattorna är ändå i rörelse, stora delar av bandmedlemmarna har bytts ut och det intressanta blir att se vilka av de många låtarna med hitpotential som kommer att leva kvar, skriver Tove Djupsjöbacka.

FOLKMUSIK

Frigg

Frost on Fiddles (Frigg)

Frigg är definitivt ett av Finlands flaggskepp inom folkmusiken. Konceptet har varit vinnande ända sedan början: en suveränt samspelt violinsektion uppbackad av nyansrika stränginstrument. Musiken är glädjefylld och medryckande, utan att glömma även lugnare stämningar. Det hela präglas av ett skandinaviskt ljus, och intrycken från Irland och USA tittar flitigt fram.

Under de femton år man spelat ihop har kärnan bibehållits förbluffande väl. Det är ändå intressant att studera de förändringar bandet genomgått. Från början handlade det om ett möte mellan norska och finska folkmusiker. Då samarbetet med norrmännen slutade gick man miste om en viss korsbefruktning, samtidigt som konceptet blev klarare och bandet tajtare.

I samband med att den senaste skivan Frost on Fiddles släpps står man inför förändringar i manskapet igen. Denna skiva är gruppens första utan ledargestalten Antti Järvelä, som tyvärr tvingats minska på spelandet på grund av problem med händerna. Man har hittat en synnerligen god ersättare i Juho Kivivuori, som nu för första gången har en chans att visa sin egen personlighet i låtarna. Emellanåt smyger sig Kivivuoris jazzbakgrund in med stil, till exempel i Vonkaus-solot.

På senaste skivan medverkar ännu gitarristen Tuomas Logrén, som hunnit lämna bandet sedan skivan spelades in. Personligen kommer jag att sakna Logréns sällsynt eleganta spel, som gett en extra dimension speciellt på skivorna. Live kommer man säkert att höja pulsen ett par grader efter att som gitarrist ha rekryterat Finlands måhända mest fysiska folkmusiker Anssi Salminen.

Av de grundande medlemmarna står Petri Prauda stadigt kvar på mandolin och cittern, medan violinsektionen är samspelt som få: Tommi Asplund, Alina Järvelä, Tero Hyväluoma och Esko Järvelä spelar som en person. Det som däremot inte ens nämns på skivkonvolutet är att de två sistnämnda gått över till att spela femsträngad violin. Folkmusikernas nya älsklingsinstrument är självklart mer praktiskt än att byta mellan violin och altviolin som Esko gjorde tidigare, men ibland är soundet på de lägsta strängarna ändå något av en kompromiss, inte riktigt lika mustigt som en altviolin.

Frost on Fiddles är Friggs sjunde album, och skivversionerna är oftast bara början för den nya repertoaren – det tar tid för låtarna att slå ut i blom och förses med mer hjärtevärme. Det blir intressant att se vilka av dessa nya låtar som kommer att leva kvar. Friggin' polska är säkert hitmaterial, liksom schottisen Kesät Kerkkolassa, varav den senare på ett roligt sätt påminner om soundet från Friggs tidigaste år: raka, enkla rör. Bägge låtarna är skrivna av Petri Prauda, som tillsammans med Tero Hyväluoma och Esko Järvelä komponerat flitigast denna gång.

Hyväluomas False Legenyes är skivans roligaste sidospår, en utflykt mot Balkanestetiken. Det är fart och fläkt, växlande taktarter, drillar och lite crazykul. Vad låtmaterialet beträffar fastnar jag ändå speciellt för Esko Järveläs tre bidrag, som är förvånansvärt lugna och milda och därmed öppnar för lite andra sidor av Friggs musikerskap, med starkare intryck av kammarmusik i stil med legendariska svenska folkmusikgruppen Väsen. Kenkkuni & Pikkuni, tillägnad den fyraårige sonens fantasikompisar, är en speciellt ambitiös komposition. Järvelä är en melodiker av rang och dynamiken är omväxlande och intressant.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33