Fri från vardagen

Juha Itkonen älskar cirkus, trots, eller kanske tack vare, alla onyttiga konster som presenteras i manegen.

Vad skrämmer dig mera, dockor eller clowner? undrade min äldre son. Det var söndag och vi var på väg på cirkus, vandrande genom Kajsaniemiparken i det gråa, flyende ljuset en oktobereftermiddag.

Dockor, svarade jag efter att ha funderat en stund. Min son nickade. Å andra sidan var vi överens om att inte heller clowner är några lättviktare. Jag mindes hur jag som femtonåring sett filmversionen av Stephen Kings roman Det och tänkte att det inte fanns anledning för min son att se den, åtminstone inte än, i så fall skulle han kanske ändra åsikt. Clownerna i den filmen hemsökte mina drömmar i flera år.

Sedan befann vi oss plötsligt vid biljettkassan. Vi steg in genom porten och lät direktören guida oss till våra platser. Tältet var varmt och fullsatt. Vi var inte ett dugg rädda.

Vi gick på cirkus eftersom vi gjorde det också i fjol. Två besök kan kanske inte räknas som tradition men höstcirkusen kan så småningom bli en sådan för oss.

Cirkus är nämligen djupt fascinerande. I själva verket attraheras jag mer av det nu, som vuxen, än jag gjorde som barn. På cirkus går man vanligtvis med barn, som om man gjorde det för deras skull, men ungarna är kanske ett svepskäl. Föräldrar tar sina barn på cirkus eftersom de själva vill gå på cirkus.

Delvis handlar det om nostalgi. Vi vill erbjuda barnen upplevelser som vi minns från vår egen barndom. Få har ingen cirkuserfarenhet alls och ett fåtal minns sina cirkusbesök med fasa. Tiden har förgyllt alla minnen.

Åren har rullat på och cirkus känns mera lösryckt ur den nya tid vi lever i än förr. På något vis förstärker denna absoluta frikoppling charmen med cirkus.

Tänk att det år 2016, i tider av ett gränslöst och avgiftsfritt nöjesutbud, finns folk som försörjer sig med att göra konster på trapetsen, studsa på trampolinen eller trolla fram papegojor under sin rock.

Tänk att cirkusartisterna beslutsamt har arbetat sig fram till detta, att de har tränat i tusentals timmar för att kunna behärska dessa onödiga saker. Och tänk att vi förmår, åtminstone för en stund, att avvänja oss från de skärmar som tycks sluka oss alla, titta på artisterna och beundra deras förunderliga och rationellt tänkt onyttiga kunnande.

Det finns inget rationellt med cirkus. Cirkus vägrar helt enkelt att lyda de lagar som tynger ner förnuft och nytta. Kanske det är just därför cirkus känns både värdefullt och hotat för en vuxen.

Barn tänker naturligtvis inte så här. De äter spunnet socker och följer med det som sker i manegen. Efter årets föreställning hävdade båda mina söner att fjolårets show var bättre. Även om kvaliteten var jämn saknade helheten något – ett programnummer som hade varit uppseendeväckande.

Jag höll inte med men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi var på cirkus. Åtminstone känns det just nu som att jag går till Cirkus Finlandia varje höst, så länge någon av mina söner går med på att följa med. Och kanske också därefter.

Juha Itkonen är författare. Texten har översatts från finska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33