Fräscht och vältolkat

Bild: Maarit Kytöharju

KYN, Kauppakorkeakoulun Ylioppilaskunnan Naislaulajat, öppnade konserten med stycket Jos minä puhuisin sinulle i samspel med UMO:s trummis Markus Ketola, basist Ville Herrala samt saxofonist Manuel Dunkel.

Jazz

Silent Music: UMO & KYN

Fredag 14.4.2017, Mikael Agricola kyrkan

Det första stycket representerade väl de bästa elementen i konserten. Det överraskar mig inte att KYN nyligen vunnit flera priser i Grand Prix of Nations-körtävlingen. KYN:s dirigent Kaija Viitasalo har finslipat sitt instrument till en grupp chosefria, exakta, närvarande och starka kvinnor med en välbalanserad samklang.

Jos minä puhuisin sinulle är ett beställningsverk komponerat av Mikko Hassinen till dikter av Virpi Stenlund och är också titelspåret för körens senaste skiva. De långa meningarna, vardagliga språket och stämföringen fick mig att tänka på Ultra Bra, men det här var mer avskalat, alvarligt och uppriktigt. KYN sjöng som med en mun och menade vad de sade.

Under konsertens lopp visade det sig att Mikko Hassinens arrangemang och Kaija Viitasalos ledning är en vinnarkombination. Hassinen hade komponerat, arrangerat eller orkestrerat sex av konsertens 11 stycken och Viitasalo ledde alla stycken där KYN medverkade. Hassinen skriver ingenting överlopps. Varenda ton är motiverad och ger kompositionen riktning och mervärde. Balansen mellan kören och instrumentalisterna var perfekt. Viitasalos förmåga att ta fram och ge tyngd åt varje detalj gjorde i sin tur att Hassinens avskalade och helgjutna arrangemang kom till sin rätt. Också Manuel Dunkels solon var så välintegrerade i helheten att de kändes komponerade.

Konsertens andra stycke Kaipaava, en folksång arrangerad av Essi Wuorela och Jussi Chydenius fortsatte i samma avskalade, vackra och fräscha stil. I Armottoman osa ur serien Outo kantele komponerad av Jukka Linkola till texter ur Kanteletar tog KYN en mera förkunnande och dramatisk ton. Sedan vandrade KYN ut och UMO under ledning av Kirmo Lintinen övertog fokus.

UMO:s tolkning av Hassinens komposition Kar med orientaliska kryddor var imponerande och känsloväckande trots att kyrkans eko gjorde en del av de snabbare rytmerna lite suddiga. Den tredje delen Kumotus av Jukka Tiensuus komposition Umori började också i en orientalisk anda med borduner och melodier som gick i kors och tvärs ovanpå, men övergick sedan till experimentation med svajningar i olika dissonanser genom glissandon som närmade sig varandra. Jimmy Lopez komposition Aires de Marinera fick mig att tänka på Bondfilmernas teman där de olika stämmorna jagar varandra och plötsliga fanfarer vänder på steken.

Till näst var det dags för KYN:s och UMO:s gemensamma del med full bemanning. Först ut var Kirmo Lintinens ordlösa Tuutu och som avslutning fick vi höra fyra kompositioner av Anna-Mari Kähärä: Where Shall I Find A White Rose och Somewhere Or Other med ord av C.G. Rossetti, Requiem med ord av R.L. Stevenson och Samsara som Kähärä själv skrivit texten till. Speciellt i Requiem med ett ståtligt trumpetsolo av Tero Saarti och Samsara med snyggt pianosolo av Artturi Rönkä visade KYN igen sin karismatiska tolkningsförmåga.

Sonja Korkman

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning