Fräscha filmmusikaliska violinkonserter

Lettiska Baiba Skrides tolkningar av amerikanska och estniska violinkonserter är generöst lyriska. Framför allt är det värdefullt att få dessa alltför sällan hörda verk på skiva.

Klassiskt

American concertos. Violinkonserter av Bernstein, Korngold & Rózsa. Solist: Baiba Skride. Göteborgsymfonikerna & Tammerforsfilharmonikerna under Santtu-Matias Rouvali. (Orfeo-2CD)

Heino Eller: Violinkonsert, Symfoni 2, Symfonisk legend, m.m. Solist: Baiba Skride. Estniska nationalorkestern under Olari Elts. (Ondine)

Hur hade det låtit om Bartók levt tio år längre, stannat i USA och skrivit en tredje violinkonsert? Kanske som landsmannen Miklós Rózsas (1907-95) ungerskt färgade violinkonsert. Rózsa hör, jämte bland andra den tio år äldre Erich Wolfgang Korngold, till de central- och östeuropeiska emigranter som skapade den klassiska Hollywoodmusiken och liksom Korngold har han en betydande produktion utanför biosalongen.

Rózsas violinkonsert (1953) är en lika personlig som kreativ mix av senromantik och neoklassicism inom ramen för en kontrapunktiskt elaborerad textur. När beställaren hette Jascha Heifetz fanns det heller inga tekniska begränsningar att ta hänsyn till och resultatet är ett fräscht klingande, virtuost avfattat och gediget hopkommet verk, vars frånvaro på den gängse konsertrepertoaren är helt obegriplig.

I jämförelse med Rózsakonserten är Korngolds konsert (1946) – även den skriven för Heifetz – mer ogenerat melodiös i uttrycket, lyrisk i grundtonen och hedonistiskt instrumenterad och om Rózsa kom att återanvända partier ur violinkonserten i filmen The Private Life of Sherlock Holmes återanvände Korngold i sin tur material ur sina filmpartitur i violinkonserten.

Lyriskt och eftertänksamt

Bägge konserterna hör, av förekommen anledning, till förra århundradets mest krävande och med Heifetz legendariska 50-talsinspelningar spökande i bakgrunden är det förståeligt att även tunga namn i viss mån dragit sig för att föreviga dem.

Så inte Baiba Skride, som dock tagit ett tolkningsmässigt betryggande avstånd från Heifetz i sina mer lyriskt inkännande och eftertänksamma läsningar. Skrides tempon är i båda konserterna med besked långsammare och de lyriska avsnitten tillåts blomma ut på ett generösare sätt.

Bernsteins för stråkar, slagverk och harpa skrivna violinkonsert, med titeln Serenade after Plato's Symposium, från 1954 är i sin optimala balans mellan det expressiva och lyriska elementet ett av hans starkaste verk. Skride är även här återhållsammare än premiärinspelningen med Isaac Stern utan att för den skull sakna vare sig känsla eller temperament.

Den fjärde stora amerikanska violinkonserten – Orfeos dubbel-CD är, i sig aningen missvisande, betitlad "Amerikanska konserter" – hade naturligtvis varit Samuel Barbers fina konsert, men visst platsar även Bernsteins Symfoniska danser ur West Side Story ypperligt i helheten.

Santtu-Matias Rouvali dirigerar sina ensembler i Göteborg och Tammerfors – Bernstein- och Korngoldkonserterna med den förstnämnda, de övriga numren med den senare – med sedvanlig élan och om uttrycket är mer behärskat i konserterna släpper den före detta slagverkaren Rouvali i Bernsteindanserna loss rytmmaskinen på ett nog så festligt sätt.

Nationell hemlighet

Heino Eller (1887–1970) är född samma år som Madetoja, men hans position i det estniska musiklivet är mer jämförbar med Erkki Melartins i Finland. Som avhållen kompositionsprofessor utbildade han generationer av efterföljare – bland dem Tubin, Pärt och Sumera – och hans musik har varit en onödigt väl bevarad nationell hemlighet.

Liksom Melartin var Eller en driven eklektiker, som sög åt sig intryck från de mest skilda håll som han sedan stöpte om till ett mestadels förvånansvärt personligt hållet tonspråk. Violinkonserten från 1934 är ett smått magiskt stycke som under sina drygt 23 minuter håller lyssnaren i ett fast grepp och Baiba Skride gör, liksom i den ljuvt melankoliska g-mollfantasin för violin och orkester, allt hon förmår av den tacksamma solostämman.

Av andra symfonin (1947) blev det inte mer än en första sats, men det är frågan om kraftfull och äktsymfonisk musik. Ännu mer övertygande är Eller i den superbt orkestrerade, genuint fängslande Symfonisk legend från 1923. Olari Elts stod för en kulturgärning när han 2014 dammade av det sistnämnda stycket efter en 76-årig törnrosasömn. Även violinkonserten görs nu första gången på skiva i den längre originalversionen och Estniska nationalorkestern spelar med naturlig auktoritet.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08