Fräsch korsbefruktning mellan klassiskt och flamenco

Petri Kumela och Joonas Widenius bibringar gedigen kunskap från vardera genren.

KLASSISK GITARR & FLAMENCOGITARR

Fantasía Andaluza

Petri Kumela, klassisk gitarr & Joonas Widenius, flamencogitarr. De Falla, Tarrega, Albéniz, Sabicas, Ricardo, m.fl. (Alba)

Att låta den klassiska gitarren och flamencogitarren skaka tass inom ramen för ett korsbefruktande skiv- och konsertprojekt är ett så självklart tilltag att det är minst sagt förvånande att det inte hänt desto oftare.

Instrumenten kan, som även framgår av Tove Djupsjöbackas vederhäftiga konvoluttext, sägas vara syskon – deras moderna versioner tillskrivs rentav samma instrumentbyggare, Antonio de Torres Jurado – som under olika perioder haft mer och mindre kontakt med varandra, och det är i första hand spelsätten och -teknikerna som divergerar.

Det finns dessutom, de många uppenbara olikheterna till trots, talrika kontaktytor även mellan den melodiskt notbundna klassiska gitarrestetiken och den mer rytmiska och improvisatoriskt friare flamencoditon, samtidigt som en tillräcklig spänningsskapande kontrast är tillstädes för att en satsning som denna skall kännas meningsfull och fräsch.

Känslosamt och virtuost

En självklar gemensam nämnare är förstås Spanien och i det här fallet uttryckligen Andalusien. I tid rör vi oss från det sena 1800-talet en god bit in på det förra århundradet och estetiskt från klassisk gitarrmusik, signerad bland annat Francisco Tarrega och Manuel de Falla, till såväl folkligt traderade som noterade flamencoförtoningar.

Petri Kumela och Joonas Widenius, två av våra främsta förmågor i sina respektive genrer, har sammanställt en fungerande och uttrycksmässigt tillräckligt varierad helhet, där vardera musikern även tar ut de solistiska svängarna – Kumela i till exempel Isaac Albéniz Sevilla, Widenius i bland annat Sabicas La delicada – medan lejonparten av numren är mer eller mindre färgstarka duor, inte sällan arrangerade av herrarna själva.

Albaskivan präglas överlag av en viss historisk patina, ytterligare understruken av den visuella utformningen, som framstår som absolut tilltalande, samtidigt som det tillika sprakande virtuosa och utsökt känslosamma musicerandet känns i lika mån genomtänkt och spontant.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33