Frånvarande närvaro

Splittrad uppmärksamhet gör oss också till dåliga föräldrar. Sorry, men så är det.

Om ni inte vill få dåligt samvete ska ni sluta läsa precis nu. Ni som vill se er i spegeln kan fortsätta. För ni vet hur det känns. När personen ni försöker umgås med svarar tankspritt, med blicken fastnaglad i sin pekplatta. Fenomenet har getts ett nytt begrepp, "technoference". Begreppet syftar på problematisk användning av medier som avbryter eller stör kommunikationen. I romantiska relationer har "technoference" visat sig ha samband med sjunkande tillfredsställelse i parförhållandet, mera depressiva symtom och lägre upplevd livskvalitet. Även oavsiktliga störningar tolkas som signaler om vad partnern prioriterar.

I en romantisk relation kan man komma överens om spelregler: när vi äter, sätter vi smarttelefonen åt sidan. När vi diskuterar, twittrar vi inte. När vi sällskapar, har vi inte samtidigt en profil på Tinder. Men barn kan inte ställa krav. Barn utvecklas i interaktion med sin omvärld, och behöver en vuxen som ger ord, mening och struktur åt det som barnet iakttar i sin omgivning.

Jag har skrivit om detta förut, men jag skriver igen: dagligen ser jag vuxna som skjuter barnvagnar med en vaken liten bebis – skjuter med ena handen, och håller med den andra i sin smarttelefon som hen hängivet stirrar på. Inget av det som bebisen uppmärksammar ges betydelse eller ord. Dagligen ser jag också emotionellt ensamma, fysiskt övergivna barn som traskar efter sin förälder som ger smarttelefonen hela sin kärleksfulla och odelade uppmärksamhet.

En färsk artikel i tidskriften Child Development bekräftar att vuxnas problematiska användning av medier stör interaktionen mellan föräldrar och barn: utbytet av tankar minskar, föräldrarnas svar på barnets frågor fördröjs eller uteblir, och antalet konflikter ökar. Också den nonverbala interaktionen minskar, och interaktionen kännetecknas generellt av att vara torftig och mindre reflektiv, och av haltande samspel. Det hela resulterar inte så oväntat i beteendestörningar hos barnen. Men inte nog med det. Beteendestörningarna leder till ökad föräldrastress, som i sin tur leder till att föräldrarna flyr mera än tidigare in i smarttelefonernas underbara värld. Fast egentligen är väl barnets beteende inte stört, utan helt adekvat. Om man ständigt och jämt signalerar att det som händer i en smart telefon är betydligt viktigare än det som barnet funderar på vore det väl konstigt om barnet utvecklas positivt. Dessvärre finns det också barn som ger upp, som försvinner in i ensamhet och tystnad.

Användning av medier kräver att vi utvecklar självreglering. "Multitasking" existerar inte, och särskilt inte i relationer. Multitasking betyder de facto att uppmärksamheten splittras och fragmenteras. Splittrad uppmärksamhet förorsakar stress åt oss själva och gör oss till dåliga partner. Splittrad uppmärksamhet gör oss också till dåliga föräldrar. Sorry, men så är det. Barn behöver närvarande närvaro för sin utveckling, och för att känna sig betydelsefulla och älskade.

Mirjam Kalland rektor vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och ordförande för Mannerheims barnskyddsförbund