Fransk demokratikris

Bild: Alain Jocard

En obestämbar skara personer, mest ungdomar, mellan några tusental och några hundra, ockuperar sedan en månad det centrala torget Place de la République i Paris. Där sitter de varje natt och håller stormöten kring livsviktiga frågor. En fransk version av Los Indignados i Spanien, Syriza i Grekland eller Ockupy Wall Street?

Det i och för sig positiva politiska uppvaknandet har störts av bråkmakare, som krossat butiksfönster och gjort omgivningen osäker. Sedan den 31 mars har den franska sit in-revolten på Place de la République pågått. Många frågar hur regeringen tillåter torgockupation trots undantagstillstånd och säkerhetsproblem. Och protesterna verkar mest vara tecken på rädsla för förändring, ett låst samhälle där jaget väger tyngre än det gemensamma bästa och personliga problem mer än demokratiska spelregler, om man får tro vänsterns Libération. Inga ungdomar protesterade mot undantagstillståndet efter terrorattackerna, EU:s oginhet mot immigranterna eller Front Nationals skrämmande valsegrar. Däremot mot sämre uppsägningsskydd och pensionsreform.

Den 28 april planeras en ny massdemonstration mot planerade ändringar i arbetslagstiftningen, men också mot hela regeringspolitiken. Mot alla orättvisor, arbetslöshet, bostadsbrist, terrorism, säkerhet, kapitalismens förbannelse.

Ockupanterna kallar sin rörelse Nuit debout (Uppe på natten) och består främst av studerande, arbetslösa, representanter för organisationer mot bostadsbrist, rasism, extremvänsterpartier men också av miljöaktiva, feminister, gayrörelser och så vidare. Det är direkt demokrati som råder. En man en röst, men samtidigt organiserar man sig i kommissioner: aktivitet, kommunikation, demokrati, logistik. För att få ordet måste man skriva in sig på en talarlista. Tillstånd beviljas av massmötet för fem minuter, oberoende av vem som ber om ordet.

Häromdagen var det Greklands förra finansminister Yannis Varofakis som besökte Place de la République och bad om ordet. Fem minuter beviljades. I teorin bespottas politiker och andra makthavare, men många av dem finns på plats. De smyger in i all stillhet men försöker hålla sig så osynliga som möjligt. Högerfilosofen Alain Finkielkraut blev utbuad och bortkörd. Ledare för extremvänstern eller De gröna cirkulerar fritt.

Allting började i februari med en förhandsvisning av filmen Merci patron! av François Ruffin. Han beskriver livet för ett par som sagts upp från lyxindustrikoncernen LVMH och deras kamp i vardagen. Tillsammans med den gröna aktivisten Julien Bayou och likasinnade beslutade man skapa ett kollektiv som skulle sätta "skräck" i företagsledarna. Kafésamtal och aktivitet på internet ledde till beslutet att "aldrig gå hem" efter den stora demonstrationen den 31 mars mot regeringens planer på ändrad arbetslagstiftning, den så kallade El Khomri-lagen. Arbetsminister Myriam El Khomri har det tvivelaktiga nöjet att få ge namn åt den här idén av president François Hollande och premiärminister Manuel Valls.

Hollande som har förklarat att sysselsättningen är huvudfrågan för honom förklarar att den nya lagen skulle gagna ungdomen. De arbetslösa i Frankrike är nu 3,6 miljoner, bland de ungdomar som hör till arbetskraften är nästan 25 procent arbetslösa. Lagförslaget går bland annat ut på att beskatta arbetsavtal på bestämd tid (CDD) mera än avtal på obestämd tid (CDI). Hollande tror att företagen då tvingas ge arbetstagarna långtidsavtal. Både arbetstagare och företagare är rasande. Arbetstagarna anser att de i så fall inte får några platser alls, för att de inte kan sägas upp, och företagarna är upprörda för att de beskattas mer än tidigare. Den franska ekonomin stagnerar, en minimal tillväxt visar på 1,2 procent.

Vissa korrigeringar i lagförslaget har gjorts, men lagen kommer att röstas igenom. Torgockupanterna kräver att den dras tillbaka.

François Hollande har under sina fyra år som president misslyckats med allt. Högertidningen Le Figaro påpekar att det är han själv som har försatt sig i den situationen. I valkampanjen lovade han hårda reformen, medan politiken har varit något annat, kompromisser och eftergifter, för både EU:s och högeroppositionens krav. Han kunde ha klarat sig om han från början bekänt sig till "socialliberal" reformpolitik, tycker Le Figaro. Det gjorde de tyska kollegerna för nästan sextio år sedan i Bad Godesberg där de marxistiska idéerna övergavs.

Missnöjet med presidenten är större än någonsin. Bara 14 procent av fransmännen är tillfreds med hans politik och två tredjedelar hoppas att han inte ställer upp för omval. Hollande som i valkampanjen sade att finansvärlden är hans verkliga fiende har känt sig tvungen att stöda företagarna. Han lovade få ett slut på arbetslösheten men har låtit den stiga med ytterligare 600 000 personer. Socialistpartiet har de facto redan spjälkats upp i högerfalangen (regeringen), de oppositionella med dels Martine Aubry, numera borgmästare i Lille och de ännu mer vänsteroppositionella med exministrarna Arnaud Montebourg och Benoît Hamon.

Vänster om socialisterna protesterar exsocialisten och exministern Jean-Luc Mélanchon med eget parti, samt kommunister, trotskister med flera. Mélanchon har i dag nästan lika stort väljarstöd som Hollande. En inre opposition har Hollande i praktiken i sin ekonomiminister Emmanuel Macron, hans egen 38-åriga tidigare ekonomiska rådgivare. Macron har grundat sitt eget parti En marche. Han säger sig stå mellan höger och vänster, är mycket populär och samlar stöd och medel i bankirkretsar bland annat i London. En ny Tony Blair kallas han.

Om Hollande inte längre ställer upp är Macron beredd att ta över. Där konkurrerar han ut premiärminister Valls bland fransmännen i allmänhet, men inte inom vänstern. Flest anhängare inom vänstern har Martine Aubry. För sina egna regeringspartner ligger Macron alltför mycket till höger.

De senaste galluparna visar att Hollande inte ens skulle komma till den andra valomgången om han ställde upp 2017. Om han gjorde det skulle han förlora mot Marine Le Pen. Ingen annan av Le Pens tänkbara motkandidater i den avgörande omgången skulle förlora mot henne, vare sig (den moderata) högerns Alain Juppé, som är förhandsfavorit, Emmanuel Macron (centervänster) eller Nicolas Sarkozy. Det är bara Hollande själv som inte medger att han har misslyckats. Han meddelar först vid årsskiftet om han ställer upp för omval.

Rättelse 21.4: I artikeln "konstaterades att "bland ungdomar är de arbetslösa nästan 25 procent". Det bör vara "bland de ungdomar som hör till arbetskraften är nästan 25 procent arbetslösa."

Gunn Gestrin Frilansjournalist som är specialiserad på Frankrike

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning