Frank Ocean förtrollade och förbryllade

Frank Oceans spelning på Flow var unik och hade passat bättre på en solokväll i Ishallen. Frank var öppen om sin nervositet och skapade en intim stämning. Han kunde ändå ha utnyttjat musikerna på scenen i stället för att endast sjunga till bakgrundsspåret.

Flow Festival, Main Stage

Frank Ocean, söndagen den 13 augusti.

Frank Oceans konsert var Flows mest emotsedda spelning. Under Ryan Adams en aning söndagströtta spelning på dagen verkade de mest entusiastiska vara de som stod i den långa kön för att köpa specialgjorda Frank Ocean-t-tröjor.

Fansen hade väntat länge på Frank – han släppte sitt första kritikerrosade album 2012 och då skulle han också spela på Flow men avbokade i sista minuten.

Ungefär tjugo minuter senare än tiden i programmet stiger Frank upp på scenen. Han går på en specialbyggd catwalk. I ena ändan står en ensam discoboll på en pelare och ett skåp med ett högtalarsystem. Frank knappar på högtalarna och bakgrundsspåret till Solo kör i gång. Frank börjar sjunga med sin himmelska röst. Mitt i refrängen börjar han prata med mixaren.

– Det här låter skit, vi måste stänga av bandet, säger han.

Frank går fram till högtalarna och stänger av bakgrundsspåret. Sen startar han det från början, drar första versen och refrängen en gång till och fortsätter ända till slutet.

Jag kan ärligt talat inte säga om Frank är modig som trotsar normer eller om han begår ett oförlåtligt brott mot showbusinessens oskrivna regler. Alla som såg Franks spelning vet att den var en speciell upplevelse. Frank är fenomenal som artist och sångare – kanske man får göra som man vill om man är det?

– Nu ska jag spela. Då blir jag alltid verkligt nervös, säger han.

Han knäböjer på scenen vid ett keyboard på scengolvet och börjar spela instrumentallåten Runnin Around av Buddy Ross med ett varm elpianosound. Det ser verkligt obekvämt ut. Han står med ena foten under sig och andra fotens knä i marken och byter då och då vilken fot han har framme.

– Ah! ropar han mitt i låten och pausar i otakt.

Flows bästa sångare

Flows bästa sångare i år var utan tvivel Frank. Han visade upp sin virtuositet i låten Forrest Gump – en enkel låt som han uppförde med endast ackompanjemang från pianisten. Speciellt de höga falsettpartierna var fantastiska – han har en oerhörd kontroll och ett oerhört öra för harmonier och melodier.

Thinkin Bout You, som kanske är hans mest kända låt, var också verkligt fin. Han fick också publiken att sjunga med i refrängen. Av någon orsak drog han ändå låten två gånger efter varandra, först med bakgrundsspåret och sedan med musikerna på scenen.

Frank hade riggat upp högtalarsystem runtom i publiken, vilket skapade ett riktigt 360-graders sound där jag stod. Många av hans stämmor kom från bakgrundsspåret och visst var det stämningsfullt att ljuden kom från olika håll. På sin nya strålande singel Chanel går Frank en oktav uppåt och sjunger allt intensivare i den sista refrängen – men det här lämnade han helt till bakgrundsspåret på söndagen. Varför?

Hello Kitty-karaoke

Konserten påminde mer om en solokonsert i Ishallen än en festivalspelning. Publiken var ganska tyst men det berodde på att de flesta var så begeistrade och upptagna med att hänga med i det som hände på scenen. Frank fick rejäla hurrarop och applåder efter varje låt.

Spelningens tempo föll ändå mot slutet – i början hände hela tiden något speciellt, orkestern kom på scenen, Frank drog en akustisk ballad eller pratade med publiken... Mot slutet drog han ändå många av sina hittar, uppbackad endast av bakgrundspåret. Det här var lite tunt, speciellt med tanke på att en del av musikerna ännu satt kvar på scenen men inte fick spela.

Samtidigt skapade Frank en intim stämning genom att prata med publiken. Han visade en känslig sida och skämtade bland annat om instruktionerna han fick i sitt headset.

– Prata med människorna... Det är alltså helt riktiga röster jag hör. Sean säger att jag ska prata med er. Vill ni hälsa på Sean? säger han.

– Hej Sean! ropar publiken.

– Sean säger att ni är fantastiska, säger Frank.

Som sista låt drog han Nikes – i karaokeversion. Texten stod på skärmen bakom honom och en liten Hello Kitty-symbol studsade över texten och hjälpte publiken att följa med. Vilket behövdes, med tanke på att texten är ytterst kryptisk och melodin så komplicerad att man borde transkribera den och repetera den i en vecka för att kunna sjunga den.

Lukas Rusk

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00