Från rivig rockatlet till mikrofoncharmör

SYMPATISK STJÄRNA. Heikki Ranta saknar Kirkas unika sångröst men han spelar rättframt och ärligt i Helsingfors stadsteaters Kirkamusikal.Bild: Tapio Vanhatalo

Heikki Rantas Kirkatolkning är mycket nära en fullträff.

MUSIKAL

Kirka – Surun pyyhit silmistäni

Manus: Matti Laine. Regi: Kari Rentola. Musikalisk ledning: Risto Kupiainen. Koreografi: Mindy Lindblom. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Elina Kolehmainen. Ljus: William Iles. Ljud: Aleksi Saura & Janne Brelih. I rollerna: Heikki Ranta, Sami Hokkanen, Raili Raitala, Jon-Jon Geitel, Kari Mattila, Marjut Toivanen, Petrus Kähkönen, Sari Haapamäki, Vappu Nalbantoglu, Rauno Ahonen, Kai Lähdesmäki, m.fl.

Urpremiär på Helsingfors stadsteaters Peacockscen 2.2.

Den inhemska populärmusikmarknadens schlagerfixering har lagt hinder i vägen för många av våra största naturbegåvningars konstnärliga utveckling. Vad kunde det väl inte ha blivit av artister som exempelvis Carola Standertskjöld, som ville sjunga jazz, och Kirka Babitzin, som ville sjunga hårdrock, soul och rhythm and blues, om de inte tvingats in i schlagerfacket?

I Kirkas fall handlade det i mångt och mycket om avsaknad av tillräckligt vassa armbågar, stort ego och förmåga att säga nej. Han var helt enkelt för hygglig och ville vara alla till lags. Å andra sidan räddade slagdängor som Hengaillaan och Surun pyyhit silmistäni honom ur skuldträsket och visst hade Kirka förmågan att gjuta liv även i ett musikaliskt mindre upphetsande material.

Nämnda nummer fanns, liksom hela raden övriga hittar från fyra decennier, självfallet på låtlistan vid urpremiären på Helsingfors stadsteaters Kirkamusikal, som redan i uvertyren träffsäkert ringade in dualismen i hans scenpersonlighet med att på nolltid låta honom ömsa skinn från insmickrande mikrofoncharmör till rivig rockatlet.

Lyckad koreografi

Matti Laines manus tecknar en i det stora hela traditionell kronologisk livsbåge, men från ax till vete-greppet känns just här motiverat. Man gör det ändå inte fullt så enkelt för sig och från det att den tolvårige Kirill, påhejad av storebror Sammy, tar plats som sångsolist i rock'n'roll-bandet The Creatures till den gripande scen där cirkeln sluts med att den etablerade, krisande artisten ånyo får hjälp på traven av brorsan, tar sig dramaturgin de nödvändiga tids- och idémässiga friheterna.

Som den första, och egentligen enda, i vårt land förorsakar Kirka i slutet av 60- och början av 70-talet ett fanbeteende, som kunde benämnas "kirkamania" och som illustreras medelst en talande koreografi, signerad Mindy Lindblom, mot fonden av Helsingfors helgedomar. Koreografin axlar en bärande uttrycksmässig roll föreställningen igenom och så inte minst i första aktens slutscen, där Sammy – en närapå kusligt porträttlik Sami Hokkanen – efter att ha framfört sin stora hit Daa-da, daa-da gör sorti från den jordiska scenen.

Rutinerade Kari Rentolas regi fungerar som smort och bortsett från några sedvanliga longörer i de talade partierna flyter det hela föredömligt smidigt och stunderna när gränsen mellan skådespel och konsertsituation suddas ut är fascinerande. Samma gäller Antti Mattilas avskalat effektiva dekor, där avsaknaden av scenteknik närmast kan räknas som en fördel, samt Elina Kolehmainens på kornet tidstypiska dräkter.

Tvära stil- och soundbyten

En produktion som denna står och faller givetvis med huvudrollen och Heikki Ranta är mycket nära en fullträff. Kirkas unika sångröst – han kunde ha agerat solist i snart sagt vilket legendariskt internationellt hårdrockband som helst – matchar han förståeligt nog inte, men utspelet är ärligt och rättframt och rösten i sig inte illa. Raili Raitala är en minst sagt trovärdig som syster Muska, som gärna kunde ha tilldelats mer vokalt utrymme, medan Jon-Jon Geitels Danny sina hårda businessnypor till trots ändå framstår som den "good guy" han tvivelsutan var.

Bland de mindre rollerna noterar vi framför allt en lagom överspelande Petrus Kähkönen som Remu Aaltonen, medan Kari Mattila, Rauno Ahonen och Kai Lähdesmäki är festliga som småkomiska låtskrivartrion Vexi Salmi-Kassu Halonen-Kisu Jernström. Risto Kupiainen har, sin vana trogen, full koll på sin superproffsiga musikeroktett, som kvällen igenom fick excellera i tvära byten av sound och stil.

Trots att jag börjar bli rätt trött på den här typen av sceniska levnadsteckningar av nyligen avlidna, eller rent av levande, berömdheter känns detta som en angelägen föreställning. Kirkas mångsidighet låg honom sannolikt i fatet vad en internationell karriär beträffar, men däremot framstår han som en artist som i sin positiva medmänsklighet och totala avsaknad av divalater tjänar som en förebild för alla i branschen i den dag som är.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00