Från krigets fasor till sakral skönhet

Lars Lerin på Liljevalchs är sommarens mest väntade publiksuccé i Stockholm. HBL:s recensent Sebastian Johans ser en utställning som trots enstaka bilders frossande i sakral skönhet hittar sin gungande balans.

Lars Lerin

Liljevalchs i Stockholm

Till 19.9

Det händer mycket sällan att människor som inte befinner sig inom kulturlivets förhållandevis begränsade bubbla intresserar sig för mitt arbete som kritiker och kulturjournalist. I varje fall i relation till den vikt de flesta av oss inom bubblan tillmäter det vi gör.

Svenska Akademiens plågsamt infantila, mycket offentliga och alltjämt pågående svanesång är ett stort undantag som har gjort mig intressant vid föräldraborden på barnkalasen och föranlett frågor med den förvånande ovanliga inledningen "Vad tycker du som kulturjournalist om..."

Där har ni digniteten som krävs. Förutom Akademiens multipla haveri är det egentligen bara ett fenomen som väckt samma intresse, och det är akvarellisten Lars Lerin.

Det är tveksamt om någon svensk konstnär någonsin varit så omtyckt. Jag tror faktiskt inte det. Med hyllade Sommar-program, diverse tv-produktioner, dokumentärfilmer och en strid ström av böcker har Lerin skapat ett medialt alter ego som går hem i osannolikt många läger. Det är helt enkelt svårt att tycka illa om den självutlämnande, försiktiga och lite blyga konstnären som dessutom ger intryck av att vara immun mot hybris. De senaste åren har till och med konstlivet, som länge tyckte att Lerins tekniskt oklanderliga ljusmåleri var för vackert, för osorterat och för omtyckt, fallit till föga.

Intellektuell struktur

Frågan som uppstår är förstås om Lars Lerins älskvärt oironiska persona ställer sig i vägen för det måleri han presterar? Blir trivsel-filuren ett filter framför bilderna? Tja, på sätt och vis blir han det.

Redan när man tittar på Lerins målade produktion är massan så gigantisk att det är svårt att få fatt i enskilda trådar. Lägger man till alla böcker och medieframträdanden blir helheten onekligen överväldigande. Och det är också där Liljevalchs Mårten Castenfors har tagit sin utgångspunkt inför presentationen av Lerin, som vid sidan av mycket annat kommer att bli årets mest väntade publiksuccé.

Castenfors har uppenbart strävat efter att skapa en lugn helhet som liksom lossar de enskilda målningarna från det flöde som är helheten Lerin. Hängningen är luftig och lyfter fram ett begränsat antal av konstnärens många centrala motiv i tematiska enheter. Det är en bra strategi. Dels för att det är intressant att se hur Lerin alltid rör sig seriellt kring ett motiv och prövande låter tanken, förlängd i den målandes hand, studsa flera gånger mot samma ämne, dels för att den målmedvetna upprepningen av motiv också har karaktären av pågående undersökning, vilket innebär en intellektuell struktur som receptionen av Lerin sällan noterar.

Krigets fasor

I utställningens första egentliga sal återvänder Lerin till Syrien och adderar krigets fasor till de tidigare bilder han målat i och utifrån landet. Målningarna av rykande ruiner och brinnande städer är vackra ögonblick av gränslös sorg, och en inledning som väldigt bokstavligt tar udden av all potentiellt förväntad glättighet.

Något liknande kan sägas om andra tematiska block, som ömt men osentimentalt griper tag i den stereotypa HSB-längan, tomma lägenheter där allt mänskligt har stylats bort, lugna trygga arkiv- och bibliotekshyllor och uppstoppade fåglar.

Den lugna hängningen fungerar. I ett myllrande sammanhang blir det en ganska återhållsam vandring från sal till sal, där de skiftande perspektiven tydliggörs. Den homoerotiska voyeuren, glesbygdsskildraren, resenären, samplaren av populärkulturella ikoner och så vidare.

I ett rum hänger en version av Lerins hyllning till Hitchcocks Rear Window, där målaren låter blick och pensel glida över en mäktig fasad, täckt av fönster fyllda av mänskligt liv. Här finns en av konstnärskapets essentiella utgångspunkter – att se allt och alla på ett balanserat sätt. Det finns något djupt humanistiskt i den blick som genomsyrar helheten hos Lars Lerin.

I enskilda bilder tar frossandet av nästan sakral skönhet, romantik och stämning över handen, men det måste det också göra för att det stora hela ska hitta sin gungande balans. Det är egentligen aldrig nostalgin som skimrar hos Lerin. Det är de korta men lyckligtvis rätt talrika ögonblicken då det faktiskt innebär något hisnande att vara en människa.

Sebastian Johans

Hur du kan få en låg låneränta

När man tecknar ett lån finns det många lånegivare som tycks ge bra villkor, men som sedan tar ut både dolda räntor och oförutsedda avgifter. Trots att det idag är riktigt vanligt att ta lån så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter och tänka på när man lånar pengar. Därför sammanfattar vi här några av våra bästa tips för att hjälpa dig att hitta rätt i lånedjungeln. 14.6.2018 - 14.03