Från krigets eld till överklassens kyla

Anne Swärd använder sig inte av någon händelselöshetens estetik, tvärtom: här finns en genomgående rörelse, så att allt leds vidare via en egen inneboende tyngd. Efter avslutad läsning tar recensenten igen sig med fuktiga blick.

Roman

Anne Swärd

Vera

Albert Bonniers förlag 2017

"Helvetet måste vara en fest som aldrig tar slut", konstaterar den unga Sandrine, fastfrusen i den emotionella och fysiska kylan ute på överklassfamiljen Ceders privata ö. Här ska hon gifta sig med äldsta sonen Ivan, vilket den övriga Cedersläkten i det längsta försökt förhindra, och så föder hon under själva bröllopet dessutom en dotter som får namnet Vera.

Sådan är upptakten till Anne Swärds nya roman, hennes första på sju år. Den tar sin början vid tiden för andra världskrigets slutskede, men samtidigt som berättelsen sedan löper vidare in mot 1950-talet arbetar den sig också stadigt bakåt i tiden. Sandrine har upplevt krigets mörker och död, och efter sin flykt från en nazistockupperad by slutligen kommit till Sverige och ett äktenskap med en man som helt uppenbart är sexuellt ointresserad av henne. Så blir nuet en räcka komplikationer som hon hanterar genom total tystnad, medan det förflutna har krävt en extrem förmåga att klara av också solkigare och mer förnedrande situationer.

Rent berättartekniskt manövrerar Swärd sitt strukturbygge med säker hand. De olika tidsplanen samspelar effektivt, och river i det längsta också upp frågor i högre grad än de ger svar – hemligheterna tycks bli fler och fler. Språket är till synes enkelt, med mestadels korta och exakt utmejslade satser och meningsbyggnader, men det inkluderar ändå en stark dramatik. Som om ett aningen felstämt instrument låg någonstans under ytan och mullrade; aldrig så hörbart att helheten skulle låta falsk, aldrig så tyst att inte hotbilden skulle finnas där.

Den som hört Pelle Osslers ruggiga gitarr i Thåströms ljudbild vet exakt vad det handlar om.

Omtumlande start, oväntad upplösning

Här synliggörs det mänskliga psykets olika skikt, samtidigt som Sandrines förmåga att ta sig genom både brinnande krigseldar och Cederfamiljens kyla och förakt växer till en gripande gestaltning av livets okuvliga kraft.

Och Swärd använder sig trots protagonistens tystnad inte av någon händelselöshetens estetik, tvärtom: här finns en genomgående rörelse, så att allt leds vidare via en egen inneboende tyngd. Det är ett äventyr att få uppleva hur berättelsen från en omtumlande startpunkt kan slingra sig fram mot en ännu mer oväntad upplösningsscen. Och en central fråga som då efterhand hinner bli allt mer påträngande är vem den knappt alls synliga Vera egentligen är? Hon som trots allt gett boken dess titel.

Hon är barnet Sandrine framfött på sin bröllopsdag, men sedan under många år inte alls vill se åt – så mycket mer vet vi inte, förutom kanske vem fadern är. Men i bokens avslutande del tar hon ändå sin plats, och får en roll som något långt mer än det ultimata tecknet på Sandrines avskärmning från världen. Och efter att hon på den sista sidan uttalat det ord som befriar, sopar undan all förvirring och får bitarna att falla på plats, sitter jag en stund och hämtar mig med fuktig blick.

Det är en lättnad. Men så får den emotionella effekten i slutscenen också extra kraft ur allt det svåra och kalla som föregått den.

Svenska Sigtunaskolan lockar med högklassiga studier i anrik och internationell miljö

Intresserad av en internationell gymnasieutbildning och av att testa dina vingar utomlands? På svenska Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket kan det förverkligas under trygga och inspirerande förhållanden som samtidigt öppnar många dörrar. 15.2.2019 - 09.22