Från kalkon till kultklenod

Bröderna Dave och James Franco som Greg Sestero och Tommy Wiseau.Bild: Justina Mintz

The Disaster Artist är en kärleksförklaring till de glada amatörerna och en sympatisk skildring av vänskapen mellan "världens sämsta filmmakare" och hans leading man.

DRAMA/KOMEDI

The Disaster Artist

Regi: James Franco. Manus: Scott Neudstadter & Michael H. Weber. Foto: Brandon Trost. I rollerna: James Franco, Dave Franco, Seth Rogen, Alison Brie.

För inte så länge sedan hette det att Plan 9 from Outer Space (1959) i regi av vem annan än Ed Wood Jr. var "filmhistoriens sämsta film".

På sistone har äran i regel gått till Tommy Wiseaus The Room (2003), som trots att den under sina två veckor på repertoaren lockade blott 200 tittare i dag åtnjuter ett veritabelt kultrykte, inte helt olikt det som ledsagat The Rocky Horror Picture Show (1975) alla dessa år.

I The Disaster Artist av James Franco får vi veta mera om inspelningen av The Room, detta samtidigt som den säregna vänskapen mellan Wiseau och hans leading man Greg Sestero – vars självbiografiska bok ligger till grund för den nu aktuella filmen – etableras.

Året är 1998 när Greg (Dave Franco) första gången kommer i kontakt med Tommy Wiseau (James Franco). Det sker i samband med en skådespelarverkstad där Greg, den aspirerande scenkonstnären, gör sig skyldig till grov misshandel av Samuel Becketts I väntan på Godot.

Wiseau, som för sin del ger Marlon Brando (och Linje Lusta) en snyting, håller ungefär samma klass. Och kanske är det därför som de udda fåglarna trivs i varandras sällskap.

Udda vänskap

Sedan går det som det går, att San Francisco byts ut mot Hollywood och Los Angeles. Där är det kalla handen som gäller, men skam den som ger sig.

I stället för att krypa hem med svansen mellan benen går man in för att göra en helt egen film, en Tennesse Williams-wannabe som de facto finansieras av Wiseau själv (varifrån hans pengar kommer är och förblir en gåta, en del av mytbildningen).

Precis som Tim Burtons Ed Wood – om den ökända Plan 9-regissören – är The Disaster Artist en kärleksförklaring till de självutnämnda genierna, till de glada amatörerna som trots att de inte har mycket på fötterna (här kunde man kanske dra en parallell också till Palle Hagmann, den rikssvenska fempennisauteuren) vägrar att ge slaget förlorat.

Men det är också en vänskapsskildring, en dramakomedi med olika barn leker bäst-förtecken. Där Greg "Babyface" Sestero har åtminstone utseendet på sin sida kan man inte säga detsamma om Tommy, en fågelskrämma med korpsvart hår och en kufisk, svårplacerad östeuropeisk accent – vilket förvisso inte hindrar honom från att uppge New Orleans som sin hemstad.

Blixtsnabb cameoroll

James Franco, i det närmaste oigenkännlig, gör Tommy Wiseau med värme och känsla, med en självbevarelsedrift som inte känner några gränser. Än sen då att killen saknar talang, åtminstone har han en vision, en dröm.

Sedan kommer man inte ifrån att James Franco, skådespelaren, aldrig riktigt lyckas tränga under huden på den frifräsande auteuren. Maneren och det puckade skrattet finns där men inte det inre livet.

En annan poäng; vad än Tommy Wiseau tar sig till blir det sällan lika ofrivilligt komiskt som i "originalfilmen", The Room.

Men visst är det här en sympatisk liten historia som har den goda smaken att damma av även etablerade Hollywoodlirare – från Judd Apatow och Bryan Cranston till Sharon Stone och Melanie Griffith – och det utan att filmen tappar fokus.

Missa för allt i världen inte eftertexterna där en uppsättning The Room-scener körs jämsides med det motsvarande Disaster Artist-stuket. Blinka och du missar Tommy Wiseau i egen hög person!

Krister Uggeldahl