Från Hultö till Casablanca – om rasliga stereotyper förr och nu

Bild: Maija Hurme

Varför är rasistiska stereotyper så seglivade? Författaren Marianne Backlén reflekterar över samtida debatter och minns hur yrvaket Finland var på 90-talet då hennes egna barn var små. Och så återvänder hon till sin egen barndoms läsning om Stina och Lars i Afrika.

Med jämna mellanrum blossar diskussionen kring rasliga stereotyper upp i medierna. Vad är politiskt korrekt, vad är kulturell appropriering? Eller ren och skär rasism? När klädkedjan H&M lanserar en collegetröja med texten Coolest monkey in the Jungle, buren av en liten afrikansk kille, protesterar sydafrikaner och vandaliserar affärerna.

Jag googlar på de senaste årens "kultursnackisar" i Sverige och läser rubriker som Lilla Hjärtat inte hets mot folkgrupp och Ministerns rasistiska tårtskandal. Jag visar Stina Wirséns seriefigur Lilla Hjärtat för mina tre fullvuxna "bruna" barn, en kolsvart baby med spända flätor och en ful rund mun, och deras entydiga reaktion är: WTF...

Nätpublikationen Ruskeat tytöt (Bruna flickor), som Koko Hubara lanserat, hade varit osannolik på 1990-talet, då mina egna barn var små och termer som rasifierad, exotifiering, intersektionalitet, poc (person of colour) inte ingick i vår vokabulär. Jag tycker visserligen att vi inte behöver återgå till ras- och färgfixerade attribut som "bruna" när vi beskriver människor, vare sig de kommer från Bangladesh eller Finland. Inte talar vi heller om gula personer, fast jag minns uttrycket "den gula faran" från min barndom.

När varuhuset Stockmann strax före jul publicerade en video med de finska tiernapojat, stjärngossarna, av vilka en är en musta murjaani (moer) med svartmålat ansikte, ledde det till protester, med hänvisning till att blackface-figuren är en förnedrande karikatyr. Videon togs bort, men i den efterföljande diskussionen tyckte många att blackface-diskussionen var löjlig och att den gamla och goda tiernapoika-traditionen borde få fortsätta som förut.

* * *

I kommentarerna till HBL:s text Censuren slår till mitt i kvällssagan (14.1) tyckte många likaledes att det räcker att det problematiska, till exempel att Pippi Långstrumps pappa är "negerkung", tas till diskussion med barnet, att man som förälder förklarar att n-ordet är föråldrat.

Men om ens egna barn blir skymfade med just detta ord, om de ser en finsk man spotta efter somaliska kvinnor i Östra centrum utan att någon ingriper, eller som lite äldre läser om en finsk politiker som talar om "negergubbar" – ja, då ljuger jag ju som förälder genom att påstå att n-ordet hör till det förflutna.

Vardagsrasismen är lömsk och just därför så obehaglig, en aldrig sinande ström av små pikar och förolämpningar, dumma kommentarer. Än i dag kan mina barn berätta om incidenter från deras barndom, sådant som de teg om när det hände. När min dotter, då tio, sov hos en klasskamrat, påpekade familjefadern åt henne vid kvällsmålet: "Jag vet inte hur man gör i ditt hemland, men här i Finland ställer vi smörgåsen på en assiett, inte direkt på bordet..."

Alldeles nyligen hörde vi om en finsk kvinna som undrade om jordgubbarna från Kenya är smutsiga. Ännu värre är att en åttaårig afrikansk pojke i en internationellt inriktad skola i Helsingfors kallas "nigger" av sin vita, engelskspråkiga klasskamrat och får en tand inslagen.

* * *

Mot slutet av 1990-talet började det dyka upp små främlingar i den finska barnlitteraturen, till exempel den mörkbruna nallen Kumma i Elina Karjalainens Uppo-Nalle-serie. På bibliotekets nätsida beskrivs boken med ämnesorden flyktingar, annorlundaskap, avvikelser. I populära finska barnboksserier är barn med mångkulturell bakgrund fortfarande bifigurer, vilket framgår av Essi Markoffs pro gradu-avhandling. Ibland blir de "icke-finska" karaktärerna nidbilder, såsom familjen Hummerstierna, som med sitt rokokomöblemang och sina matbeställningar från Östermalms saluhall representerar den finlandssvenska överklassen i Sinikka och Tiina Nopolas Risto Räppääjä ja kaksoisolento.

I Pippis påhittade berättelser om folk i avlägsna länder är allting omvänt, roligt och lite förbjudet: människorna i Egypten går baklänges, barn hänger i taklampor i Sydafrika, muntration i stället för multiplikation i Australien... Lika mycket som Pippi, älskade min syster och jag Astrid Bergman Sucksdorffs bok Chendru får en tiger. Pojken Chendru förde via lysande vackra färgbilder de skandinaviska barnen till den indiska djungeln, där inga barn gick i skolan. Pojkarna blev jägare, flickorna samlade ved och smyckade sitt hår med hibiskusblommor. På smällkalla vinterdagar kändes det skönt att bläddra i boken och drömma sig bort.

* * *

Hans Petersons Stina och Lars i Afrika var en annan favoritbok. Den utkom 1955 på förlaget Folket i bild; min syster och jag läste den i början av 1960-talet. I dag bläddrar jag i den gamla och kära barnboken, så sliten att den röda bokryggen har fallit bort. Vår upplaga var tryckt i 40 000 exemplar, vilket betyder att en hel massa barn läste boken, barn som i dag är mogna 50- och 60-åringar. Bokens illustrationer var gjorda av Kerstin Thorvall och framställde barnen med smala, luftiga penndrag som för tankarna till den tidens modeteckningar.

Själva ramberättelsen är kongenialt enkel och handlar dels om det främmande, hungriga barnet som bokens barn vill ta hand om utan de vuxnas ingripande, dels om ett äventyr i form av en resa till andra sidan jorden. Den nordiska, trygga skärgårdsidyllen rubbas när "negerpojken" Sam hoppar från lastfartyget, där han gömt sig. Han simmar i land i närheten av Hultö, där Stina och Lars tillbringar sommaren hos farfar och farmor.

Hur skildrades en afrikansk pojke i 1950-talets etniskt homogena Sverige? När barnen får syn på pojken på lastfartygets däck är Stinas första kommentar: "Så smutsig han är. Alldeles svart." En stund senare, när pojken utmattad ligger på stranden, lika orörlig som vår tids båtflyktingar som levande eller döda spolas iland på stränderna i Sydeuropa, låter det så här: "– Vet du vad jag tror? – Nej vad då? – Att det är en negerpojke. – En negerpojke! Stinas ögon blev stora som kaffekoppar av förvåning. Nog visste hon att en neger var en människa som var svart och bodde i Afrika, men hon kunde absolut inte få i sitt huvud, att en sådan människa just nu befann sig på hennes och hennes brors ö."

De snälla svenska barnen, likt våra moderna biståndsarbetare, inser att pojken måste få någonting att äta, och de plockar blåbär och smultron i en liten pappkartong. "När de kom tillbaka med bären, sov negerpojken ännu, och nu kunde Stina och Lars övertyga sig om att det var en riktig negerpojke. Om magen hade han bara något trasigt, som kanske en gång hade varit ett par byxor. Och skinnet var alldeles svart överallt. Håret var kort och krulligt."

När jag i dag läser boken kan jag inte låta bli att ställa frågan: Hur mycket har en bok som Stina och Lars i Afrika påverkat sina unga skandinaviska läsare, möjligtvis fungerat som grogrund för stereotypa föreställningar om människor från andra kulturer? Som barn suger vi som svampar i oss de intryck och de signaler som vi får från vuxenvärlden, för att senare bearbeta och sortera dem på ett mera personligt plan.

När Sam vaknar, håller han på att brista i gråt, men de svenska barnen lugnar ner honom med replikerna "Var inte rädd" och "Vi är inte farliga". En klassisk Tarzan-dialog inleds på bruten svenska: "Sam. Mej heta Sam". Stina och Lars får höra att "Sam jobba hos svenska man i Afrika. Sam lära tala svenska mycket gott, mycket gott". De svenska barnens reaktion blir förkrossande: "Stina och Lars skrattade. Så mycket gott tyckte de just inte, att han kunde tala svenska." Man kan dra paralleller till nutidens invandrare och flyktingar som söker arbete: inte ens goda kunskaper i det nya landets språk garanterar ett jobb och integrering i det nya samhället.

Sam förblir en främling, en liten vilde som rullar med sina stora ögon och som uttrycker ett slags klipsk självömkan: "Aj, aj, stackars Sam, sade han och skakade sorgset på sitt krulliga huvud." På samma sätt som dagens asylsökande ofta anses försöka lura myndigheterna med påhittade historier om farorna som de utsatts för i sitt hemland.

* * *

Stina och Lars försöker hjälpa Sam så gott de kan. Deras egen barnavärld är begränsad, oskyldig. De kan inte trolla fram kläder och näringsrik mat. Sam får nöja sig med minsta möjliga omsorg. Barnen bjuder Sam på skogsbär, farmors saft och bulle (de tar själva för sig av bullarna, fast de för en stund sedan ätit middag hemma hos farmor och farfar).

Stina och Lars för Sam till granriskojan, som de byggt på ett skyddat ställe. När Sam sticker sig på de vassa granbarren, kan Stina och Lars inte låta bli att skratta. Lars hittar på att hämta halm från farfars lider och en filt som underlag i kojan. Däremellan har Sam lyckats få Stina att klättra upp i ett träd. Sam har alltså lärt henne någonting från sin egen värld. Lars känner sig antagligen överflödig i den situationen och han retas med sin syster, som till slut faller ner från trädet, rakt i armarna på Sam och Lars, vilket skapar en flyktig fysisk kontakt barnen emellan.

En obehaglig scen uppstår när Stina och Lars på morgonen väcker Sam som ligger och sover i kojan. "Upp med dig din sjusovare! sade Lars och puffade till honom. Sam for upp och gnuggade sig i ögonen. – Sam sova igen, sade han sedan och lade sig ner på nytt. – Ånej du! Lars drog honom i det krulliga håret." Här är det den europeiske mannen som talar till sin afrikanske undersåte. Så här och ännu värre behandlades slavarna på bomullsfälten i den nya världen, på gummiodlingarna i belgiska Kongo. Den europeiska arbetsmoralen kolliderar med infödingens lättjefulla inställning. Dessutom ansågs infödingen inte känna på samma sätt som en europé. Men varför kunde Sam inte, utmattad som han är, sova litet längre just den morgonen?

Vi får aldrig lära känna Sam som ett likvärdigt barn, vi får inte veta var hans föräldrar är och varför han måste arbeta hos en svensk man i Afrika. Att Sam skulle få stanna i Sverige har författaren antagligen aldrig ens tänkt på. Även Stina och Lars börjar tycka att "det kanske vore bäst om Sam fick åka tillbaka till Afrika. Han kunde ju i varje fall inte bo i deras koja över vintern". Han håller på att bli en belastning för barnen.

När de civilklädda poliserna till slut får fast Sam, sker detta utan att någon protesterar. "Det var en mätt och ganska belåten Sam som en stund senare följde med poliserna till deras roddbåt." Fin är han också, eftersom han förunnats en tröja och ett par hela byxor ur Lars garderob! Han förpassas direkt tillbaka till Afrika, på samma sätt som tusentals invandrare och flyktingar som vägras uppehållstillstånd i dagens Europa.

* * *

Bokens andra berättelse handlar om Stinas och Lars osannolika resa till Afrika ombord på ett lastfartyg med "svartingar" bland besättningen. Hela den långa resan kunde också ses som en fantasifull dröm under en trist och regnig sommardag i staden, men barnen kommer alltså till Casablanca där de blir omhändertagna av den svenska konsuln.

Skildringen av staden är ytlig, skildringen av de språkliga missförstånden mellan Stina och en tysk flicka desto roligare. Lars sitter uppe på taket med Kalle, en svensk tjänstemans son, och tittar på folk som passerar.

En morgon händer det tråkiga: Kalle och Lars springer ut på gatan för att leta efter en borttappad slant, men en tjock brun herre hinner plocka upp den före pojkarna. Bakom mannen vandrar ett par "beväpnade negrer" som ser krigiska ut. Pojkarna springer efter dem, men blir gripna och bryskt förda till en stadsdel, där gatorna blir smalare och smalare, "och i stället för de vita husen och de vita människorna runt det svenska konsulatet kom det bara en eller annan svart människa smygande mellan de smutsgråa väggarna."

Pojkarna blir inlåsta i ett rum. Här händer det helt osannolika när Sam plötsligt kikar in genom gallret: "Detta var Sam, detta här, sade Sam och det svarta ansiktet sken av glädje." Nu är det Sam som får hjälpa de svenska barnen att fly. Han är ju på sätt och vis skyldig dem en tjänst: Stina och Lars hjälpte honom på Hultö, nu är det hans tur att hjälpa Lars och Kalle.

Efter det är barnen så att säga kvitt, och Sam kan för gott försvinna ur de svenska barnens liv. Sam får dock sova en natt på konsulatet, "men han hade ju arbete att sköta, så han var försvunnen redan innan barnen hunnit vakna dagen därpå". Inga sentimentala avskedsord behöver således yttras, inga planer läggas upp för en bättre framtid för Sam. Men Kalles pappa hinner hålla ett brandtal för svenskarnas trygghet utomlands: "Ja, ni förstår pojkar att ni är svenska medborgare och ingen har rättighet att stänga in er och göra hur han (sic) vill med er."

Ombord på lastfartyget som för barnen hem till Sverige, frågar Stina kaptenen: "Finns det några negrer på den här båten?" Svaret blir: "Nej, här finns bara svenskar". Den långa hemresan har börjat och nu är förbindelsen till Sam och alla andra afrikaner bruten för gott. Hemma i Sverige regnar det, i Casablanca regnar det aldrig. I slutet av boken är den svenska kärnfamiljen återförenad och boken slutar med orden. "Och så skrattade både Stina och Lars och mamma och pappa" – som om allting hade varit ett gott skämt.

Fotnot: Partiet om Stina och Lars i Afrika är en versionering av en tidigare text av Backlén, essän Negerpojken Sam på Hultö, publicerad i Ny Tid, 2006.

Marianne Backlén

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00