Från förorten till villastaden med kärlek

Mustapha Aarab och Elsa Öhrn i en modern tolkning av Mats Wahls roman Vinterviken. Bild: Johan Paulin

Nyfilmatiseringen av Mats Wahls Vinterviken smakar mera lust och fägring stor än multikulturellt beställningsverk. Tacka personkemin i filmens centrum för det.

DRAMA/ROMANTIK

Vinterviken

Netflix, 90 min, F13.

Regi: Alexis Almström. Manus: Dunja Vujovic efter Mats Wahls roman. I rollerna: Mustapha Aarab, Elsa Öhrn, Jonay Pineda Skallak, Magnus Krepper, Loreen.

När Mats Wahls ungdomsdrama Vinterviken i slutet av nittiotalet tog plats framför kameran (i regi av Harald Hamrell) var den "svartvita" kärleken – hon är blond, han är mörkhyad – troligtvis en större grej, kulturellt sett.

Å andra sidan har klyftorna i det svenska samhället knappast minskat sedan dess, tvärtom. Så kanske en nyfilmatisering trots allt är på sin plats.

Mustapha Aarab är John-John, den teaterintresserade förortsynglingen som hänger med Sluggo (Jonay Pineda Skallak) på fritiden. Och då tenderar det att hända saker och ting, som när de snor en motorbåt och råkar rädda en tjej (Patricia) från villastaden från att drunkna.

Pappa Magnus Krepper är givetvis tacksam: "Tänk om det fanns fler unga som ni, då skulle inte allt behöva gå åt helvete i det här landet". Torra kläder vankas det också, men det som gör det största intrycket är Patricias stora syster Elisabeth (Elsa Öhrn), jämnårig med John-John.

Det varma mottagandet hindrar däremot inte Sluggo, en krutuppfinnare, från att föreslå ett inbrott i villan när Elisabeth och hennes familj är bortresta. Det oaktat har John-John svårt att glömma Elisabeth och en andra chans får han när det visar sig att båda kommit in på teaterlinjen i ett gymnasium på Södermalm.

Gängbrottsligheten lurar

Mycket vatten (och framför allt blod) har runnit under Stockholms broar sedan Mats Wahl publicerade den litterära förlagan och visst finns nutiden och dess hotbilder där.

Bästa kompisen Sluggo blir insyltad i gängbrottslighet, ett scenario som inte lovar gott. Och som sagt är klassklyftorna stora; medan John-John bor trångt med en mamma (Loreen) som har svårt att få vardagen att gå ihop är Elisabeth betydligt mera välsituerad (den gemensamma fienden är bratsen från kultursläkterna på Söder).

Däremot är det den unga kärleken som står i fokus och på den punkten levererar filmen. De facto smakar slutresultatet mera lust och fägring stor än multikulturellt beställningsverk à la socialstyrelsen, tacka personkemin i filmens centrum för det.

Loreen tar plats

Däremot skyr Alexis Almström och hans team risker; berättandet blir för snyggt och tryggt och det i sig läckra popsoundtracket står i vägen för den omgivande verkligheten.

Och även om det svartvita kärleksscenariot i Vinterviken är hur trovärdigt som helst vore det kul med ombytta roller: välbeställd kille (eller tjej) med invandrarbakgrund möter kärleken i vit arbetarklassmiljö.

Tack och lov finns det skådespelare som tar plats och prövar gränserna i filmen. För att vara en affärsman med moderatvibbar är Elisabeths pappa (Krepper) helt okej, inget vidunder. För att inte tala om Loreen som gör John-Johns mamma med lika delar hjärta och smärta samt en bredsida arabiska därtill.

Precis som serien Snabba cash fungerar filmen även som introduktion till nysvenskan. Det blir mycket jiddra, pacha, jalla, gussar och så vidare. Se och lär, bror.

Krister Uggeldahl

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning