Från fläsk till frigolitklossar

Jaakko Pietiläinen gör scenografin till Svenska Teaterns nya föreställning Peggy Pickit ser Guds ansikte. Scenografen efterlyser radikalare scenkonst i Finland.

Det är något som inte riktigt stämmer i det borgerliga vardagsrummet som breder ut sig på Svenska Teaterns Amos-scen. Skärper man blicken en smula upptäcker man att stoppningen i soffan och matsalsstolarna består av rosa, glansigt fläsk.

Men så speglar det chict groteska möblemanget – egentligen gjort i silikon – dubbelheten hos den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennigs pjäs Peggy Pickit ser Guds ansikte. Dels är pjäsen ett kammardrama med två läkarpar som efter en paus på sex år strålar samman för en parmiddag, dels tar den tag i ämnen som aidskatastrofen i Subsahariska Afrika och de västerländska hjälporganisationerna som en ny form av kolonialism.

– Eftersom problematiken är så stor ville regissören Anna-Mari Karvonen och jag ha en extrem närbild, förklarar scenografen Jaakko Pietiläinen.

– Vi ville inte ha ett rum som enbart är en metafor för något större, utan en närbild av kroppen och kroppslighet. Den fysiska människan är på sätt och vis det största problemet för människan. Vi har ett ideal för verkligheten som är fast och bestående men verkligheten lyder inte det. Kroppen lyder inte oss, den hålls inte under vår kontroll. Den blir sjuk, åldras och dör.

Det är första gången som Jaakko Pietiläinen (född 1986) jobbar på Svenska Teatern och han upplever att en gammal institution kräver "galnare idéer".

– För en frilansare känns det här maskineriet fantastiskt, men också absurt. De här väggarna, kaffemaskinen och kantinen. De tiotals människor som hjälper oss. Man måste vara ödmjuk och uppskatta den arbetskraft man har till sitt förfogande, men i den här kontexten känns det viktigare än någonsin att förhålla sig med en lätthet och en lekfullhet till det konstnärliga arbetet. Annars fastnar man i teaterkonventionernas allvar och börjar inbilla sig att man måste jobba på ett visst sätt.

Jaakko Pietiläinen började sin arbetsbana som grafisk designer och grundade tillsammans med sex vänner företaget Tsto. En av dem var Johannes Ekholm som liksom Jaakko Pietiläinen lämnat branschen till förmån för scenkonsten. Ekholm är i dag pjäsförfattare och vännerna har samarbetat kring Blaue Frau-föreställningen Windows, där även Peggy Pickit-regissören Anna-Mari Karvonen regisserade.

Men Jaakko Pietiläinen kom in på scenkonstfältet tack vare en annan gymnasievän, regissören Akse Pettersson.

– Ja, jag måste kreditera Akse för det!

– Grafisk formgivning är egentligen inte så annorlunda än scenografi. Grafisk formgivning handlar också om att skapa bilder och representationer, organisera information till en förståelig helhet, vara lite suggestiv och försöka baka in vissa betydelser.

– Jag gillade inte den grafiska designens tvådimensionalitet, att den alltid är platt. Jag kunde heller inte leva med kommersialismen, för det handlar trots allt alltid om att sälja något, oavsett om det gäller en tidning eller en verksamhet. Det kallas för brukskonst, men det är egentligen inte konst.

Återanvänd scenografi

Jaakko Pietiläinens scenografier har hyllats, nu senast den lilla stugan i frigolitbitar som han byggde för skådespelaren och regissören Noora Dadus föreställning Fail under Baltic Circle-festivalen. Snillrikt nog återanvände han en gammal scenografi, muren som han för ett par år sedan byggt för Noora Dadus föregående verk Minun Palestiinani, där Dadu undersökte sin palestinska identitet och Finlands roll i Israel–Palestina-konflikten.

LEKFULL. Scenografen Jaakko Pietiläinen ville skapa en kroppslig scenografi för pjäsen Peggy Pickit ser Guds ansikte. Bild: Cata Portin

– Jag kände ekologisk ångest över att jag beställt en vansinnig mängd frigolit för den första föreställningen och jag ville inte slänga bort klossarna. När Noora i somras började tala om att hon ville ha en kolonistuga insåg jag omedelbart att vi skulle ha en sådan på scenen.

I föreställningen blir stugan en symbol för den isolering som Noora Dadu upplever när hon efter sin Palestinaföreställning typecastas som arab i teatervärlden och den övriga offentligheten.

– Att hon faktiskt stannar inne i stugan genom hela föreställningen är den starkaste och mest villkorslösa lösningen. Scenografin bygger upp föreställningens rumsliga dramaturgi men den kan också vara avgörande för föreställningens dramaturgi överlag. I Minun Palestiinani kom rytmiken i hög grad från murarna som föll på scenen.

– Min uppgift som scenograf är att komma med ett rumsdramaturgiskt och estetiskt förslag. Men det ingår väldigt lite magi i arbetet. Man kan göra val av väldigt enkla och banala orsaker, till exempel på grund av att materialet känns bra eller ser bra ut. Sedan börjar betydelserna uppstå. Och en föreställning är en betydelsekatalysator. När folk sitter där koncentrerade hittar de betydelser och mening i allt möjligt.

Vad är det som tjusar hos scenkonsten?

– Att man jobbar med levande människor, med en gemenskap och att föreställningen är en social situation. Men konventionell teater har på sätt och vis konventionaliserat bort den sociala situationen och den förblir ofta outnyttjad.

– Bildkonsten har länge varit jätteintresserad av att närma sig teaterkonsten. Fenomenet är inte nytt, på 90-talet fanns relational aesthetics, en moderörelse som tänkte sig att konst sker i den mänskliga interaktionen, inte i ett privat kontemplativt och symboliskt område. Att konst är en händelse, inte ett objekt. Bildkonsten har velat engagera åskådaren, fokusera på evenemanget snarare än objektet.

– Teaterkonsten har på sätt och vis alltid varit där, men genom dramatraditionen har teaterkonsten stagnerat till en form från slutet av 1800-talet. Däri ligger teaterns problem och det härstammar från institutionerna och utbildningarna. Det finns ett visst sätt att göra saker på vilket leder till att all teaterkonst ser rätt likadan ut och att den egentligen inte mår så bra. Den borde vara mycket radikalare. Största delen av teaterföreställningarna är inte konst, utan en sorts museiverksamhet.

– Svaret på problemet finns nödvändigtvis inte heller inom den så kallade post-dramatiska teatern för dess estetik approprieras effektivt av vår kultur och således dör dess radikala förmåga.

Peggy Pickit ser Guds ansikte har premiär på Svenska Teatern 28.1