Från filmdrama till rockkonsert

Rami Malek som Queensångaren Freddie Mercury (1946–1991). Bild: Nick Delany

Filmen om Queen-sångaren Freddie Mercury är en renodlad biopic, ett personporträtt för konventionellt för att sticka ut, och för välspelat och energiskt för att sopas under mattan.

DRAMA/MUSIK

Bohemian Rhapsody

Regi: Bryan Singer. Manus: Anthony McCarten. Foto: Newton Thomas Sigel.

I rollerna: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Allen Leach.

Rockfilmerna hör till de knepigare berättartraditionerna. När banden på sextio–sjuttio-talet skulle förevigas på vita duken handlade det i regel om pretentiösa konstfilmer modell The Song Remains the Same (Led Zeppelin) och Slade in Flame.

Så inte i dag när filmmakarna gör sitt yttersta för att stryka artisterna medhårs, som i One Direction-dokumentären This Is Us, tätt följd av diverse Justin Bieber-rullar – ett led i marknadsföringen, inte så mycket annat.

Bryan Singers Bohemian Rhapsody (som färdigställdes av Dexter Fletcher efter att Singer hamnat i blåsväder), filmen om Freddie Mercury et consortes, passar egentligen inte in i någon av dessa kategorier.

Det är en renodlad biopic, ett personporträtt för konventionellt för att på allvar sticka ut, för välspelat och energiskt för att sopas under mattan. Ja, och så var det musiken som i filmens final, förlagd till Live Aid-giget på Wembley i London, praktiskt taget får taket att lyfta.

Freddie Mercury (Rami Malek, som kom att ersätta första valet Sacha Baron Cohen), född på Zanzibar av parsiska föräldrar, knegar som bagagehanterare på Heathrow när han kolliderar med gitarristen Brian May (Gwilym Lee) och trummisen Roger Taylor (Ben Hardy).

Spretiga framtänder

"Inte med de tänderna", heter det när Mercury, född Farrokh Bulsara, försöker haka på. Men så blir det och framgångarna låter inte vänta på sig. Med låten Killer Queen (från tredje albumet Sheer Heart Attack) i ryggen följer en framgångsrik Amerikaturné.

Men i stället för att lägga sig till ro musikaliskt siktar bandet ännu högre. Det resulterar i Bohemian Rhapsody (från A Night at the Opera), ett popörhänge som inledningsvis möts med skepsis. En sex minuter lång låt i det radiovänliga treminutersformatet?

Bild: Alex Bailey

Fast nu handlar ju Bohemian Rhapsody, The Movie, inte bara om musiken. Fokus här ligger snarare på Freddie Mercury, vars självdestruktiva, homosexuellt präglade livsstil leder till slitningar också inom bandet.

Inte för att det är fråga om det mest djuplodande av personporträtt. Trots en speltid på drygt två timmar lyckas filmen inte riktigt komma under skinnet på den gode Freddie. En av de frågor man ställer sig är: varifrån kom han sin talang, hans musikaliska genialitet?

Vidlyftigt sexliv

Det blir inte bättre av att dialogen stundvis haltar, att Bohemian Rhapsody dramaturgiskt utgår från blankett 1A. Kritik har också riktats mot att filmen så gärna lyfter fram Mercurys förhållande med ungdomskärleken Mary Austin (Lucy Boynton).

Den sistnämnda slängen kan man dock ta med en nypa salt. För även om filmen inte är F-18-explicit beträffande Freddie Mercurys hedonistiska utsvävningar sticker filmen inte under stolen med hans kärleksliv. Allting finns där, ibland mellan raderna.

Men det som spränger potten är Rami Malek (Mr. Robot, Papillon) i huvudrollen. Hans rollarbete utstrålar en sällan skådad kaxighet och androgynitet.

Med det inte sagt att Malek skulle vara klockren. Inledningsvis blir det nästan för mycket av det goda, av överbett och trubbig accent, men vänta bara tills karlen ställer sig på scenen.

Filmen börjar och slutar med spelningen på Live Aid under vilken Bohemian Rhapsody går från filmdrama till en veritabel rockkonsert. Det är stort, högljutt och uppfriskande teatraliskt. Talande är att förhandspubliken reagerar med spontana ovationer.

Krister Uggeldahl

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning