Från Borgå till Wien på ett läsår

Förra sommaren började en mödosam resa mot det okända för en grupp blivande abiturienter vid Borgå Gymnasium. Nej, inte förberedelserna för studentskrivningarna. Det handlar om den populära maratonkursen som nu ordnades för femte gången.

Snart är det dags igen. För femte gången styr en skara abiturienter från Borgå Gymnasium kosan mot Wien i april för att – avsluta en gymnasiekurs. Men inte vilken kurs som helst, utan långdistanslöpningskursen som kulminerar i antingen ett halvt eller helt maratonlopp i centrala Wien tillsammans med tusentals andra deltagare, från lugnt lunkande motionärer till toppidrottare som klarar den drygt 42 kilometer långa sträckan på lite över två timmar.

Två veckor före resan sätter sig Jennie Hagman, Alex Rosqvist och Frans Sandelin ner på en soffa i gymnasiebyggnaden där de egentligen mera har själva studentdimissionen kvar att klara av. Minerna är lugna och glada, precis som man kan förvänta sig av abiturienter vid den här tiden av läsåret.

– Jag är jättetaggad över att åka till Wien, säger Hagman.

– Fiilisen där på plats är säkert jättebra, säger Rosqvist.

Ingen av trion har varit till vackra Wien förr. Förutom själva huvudevenemanget innehåller den tre nätter långa resan också en guidad tur på stan samt en del fritid där abiturienterna kan njuta av en av de sista gemensamma stunderna.

Varför valde ni att delta på kursen?

– Jag har hållit på med idrott länge och jag såg det som en rolig utmaning. Man satte ett mål: att klara maraton på en viss tid och snart får man se om det lyckas. Man hör mycket av den här kursen på förhand och det här blir säkert en upplevelse man minns, berättar Sandelin, som trots en mångsidig idrottsbakgrund lärt sig mycket under kursen.

– Det är nog upplevelsen. Att fara till Wien med en grupp människor man känt länge – därför blir det speciellt, säger Hagman, fotbollsspelare sedan ett årtionde bakåt.

För Rosqvist var det ett verkligt hopp mot det okända, något helt annorlunda han varit van vid.

– Det är en psykisk och fysisk utmaning och inte alls en sådan idrott jag är van vid, säger Rosqvist som boxats och styrketränat.

– Inte riktigt min gren, men vi testar på det, beskriver han sina tankar om varför han valde att sätta halvmaratonloppet som målsättning.

Teori och praktik

Det är ett drygt tjugotal unga som åker i väg till Österrike om två veckor. Ett drygt tjugotal med annorlunda bakgrund. En kan ha varit friidrottare sedan barnaben, en annan kan ha maratonkursen som första idrottshobby.

– Pointen är den att alla, oavsett vilken bakgrund man har, kan komma med och utmana sig själv och sedan kanske fortsätta löpa på fritiden efter kursen, förklarar Sandelin.

Kursen består av föreläsningar samt förstås löpträning – en del med gruppen, en stor del för sig själv. Det är Michel Schmidt, före detta långdistanslöpare inom såväl Borgå Akilles som Sjundeå IF, som håller teoridelen av kursen. Teoridelen samt alla tips som den erfarna distanslöparen har haft att komma med uppskattas högt av ungdomarna. Man har fått ny insikt från såväl utrustning till hur det lönar sig att bygga upp sin träning så att man lyssnar både på knopp och kropp.

Mental styrka

Framför allt den mentala biten har Hagman, Rosqvist och Sandelin jobbat mycket på. Att hålla huvudet kallt då kroppen börjar tröttna eller att fortsätta träna fast det egentligen smakar trä är inte helt lätt.

Under ett år hinner man träffa på många goda – men också svåra stunder.

– Jag satte målet att springa maraton för jag tänkte att om jag åker hela vägen dit så ska jag springa hela loppet. Men på hösten skadade jag vristen och fick idrottsförbud fram till mars. Nu har jag försökt komma i gång igen, säger Hagman som kör 21 kilometer på gatorna i Wien.

– För ett och ett halvt år sedan hatade jag att springa. Det är tungt: jag tror att många haft den där känslan att man är dödstrött efter tio kilometer och sen tänker man på dem som springer maraton. Det stora är att orka komma över början. Men när man kommer in i det blir det lättare och man märker att löpandet börjar rulla på bra, säger Sandelin.

– Men de första gångerna man löpte kändes det inte bra, fortsätter han och får medhåll av kompisarna.

– Det kändes för jävligt i början, jag hade inte sprungit på jätte länge. Men jag blev bättre på det ganska snabbt. Men sen fick jag benhinneinflammation just då jag kände att jag gjort framsteg och så kunde jag inte springa på en månad. Det var störande, säger Rosqvist.

Trion berättar om både fram- och motgångar då de sitter bekvämt i soffan. Allt från uttråkande löpningspass till regn, blåst och kyla diskuteras. Men alla tre blickar bakåt också på de svåra stunderna med leende och skratt. För nu är den svåraste biten avklarad.

Ja, förutom att faktiskt klara av att löpa drygt 21 eller 42 kilometer under den österrikiska vårsolen.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00