Filmrecension: Fräckt och uppfriskande finurligt

Annorlunda superhjälte. Ryan Reynolds i Deadpool. Bild: Okänd

Deadpool är en både fräck och hutlös film, nästan så man rodnar på sina ställen.

ACTION

Deadpool

Regi: Tim Miller. Manus: Rhett Reese & Paul Wernick. Foto: Ken Seng. I rollerna: Ryan Reynolds, Morena Baccarin, T.J. Miller.

Ibland känns det som om det skulle gå tretton Marvel-filmer på dussinet, om inte flera. Inte minst därför blir man så glad över Tim Millers Deadpool, en superhjältefilm som lyckas med konststycket att äta kakan och ändå ha den kvar. I klartext: att bejaka genrens konventioner samtidigt som den visar långfingret åt dem.

Men inte bara är filmen bra mycket kvickare och roligare än de flesta aspiranter, den är också skitigare, mera skamlös. Och även om vår hjälte har maskeradkostymen i skick är karlen själv, Wade Wilson (Ryan Reynolds), ful som stryk.

Så har det inte alltid varit. Inledningsvis möter vi den före detta armésoldaten, nu legoknekten och småförbrytaren, som ser det som sin uppgift att spöa ligister av olika slag. Det ena ger det andra och så får Wade ihop det med en prostituerad (Morena Baccarin) med ett hjärta av (katt)guld.

Livet leker, det vill säga tills Wilson diagnostiseras med en långt gången cancer. Hoppet står nu till en gåtfull kvacksalvare (Ed Skrein) som hävdar att han kan bota cancern – och vid sidan av detta förse patienten med oanade krafter.

Det som den kriminellt belastade "medicinaren" inte talar om för Wade är att han samtidigt får lov att ta farväl av sina anletsdrag.

Spindelmannen är ju detta inte, inte heller Stålmannen (eller Green Lantern, gud förbjude, med samme Ryan Reynolds i titelrollen). Där Wade Wilsons alias Deadpools kolleger har mer eller mindre rent mjöl i påsen är Deadpool en moraliskt sviktande "vigilant" som dessutom råkar vara ful i truten.

När Deadpool inte jävlas med sig själv drar han mattan under det arketypiska superhjältestuket (inklusive X-Men och Hugh Jackmans Wolverine) och detta med en populärkulturell skärpa som tyder på att manusförfattarna verkligen gjort sina hemläxor.

För att citera T.J. Millers sidekick och bartender: "Cancer är lite som om Spin Doctors skulle öppna på en jordbruksmässa." Sånt.

Inte sällan kommer man att tänka på Matthew Vaughns Kick-Ass, i synnerhet som våldet i filmen tidvis uppnår rentav nihilistiska höjder. Poängen är att Deadpool är både smartare och dråpligare, komplett med slängar som slungas rakt i plytet på publiken.

Och det som filmen saknar i termer av handling och ett respektingivande ärkeskurkgalleri tar den igen på attitydplanet. Underförstått: slutresultatet är både fräckt och hutlöst, nästan så man rodnar på sina ställen.